Till Henke.....min nya idol!
Ibland blir jag väldigt pessimistisk. Ibland känns livet ganska tungt. Då blir det genast mycket viktigare med de små glädjeämnena i livet. Ibland har man gjort sig förtjänt av dem, ibland dyker de bara upp ändå. Ibland kommer de från de närmsta vännerna eller familjen, ibland kommer de från oväntat håll.
Detta har hänt mig idag! Jag har inte gjort ett dugg för att förtjäna det som som hänt idag och ändå hände det mig! Jag har bestämt mig för att, i möjligaste mån, inte nämna människor vid namn i min blogg men nu tänker jag ett kort ögonblick frångå detta.
Henke, du är min idol och förebild! Idag har du gjort mig så genuint glad, rörd och uppmuntrad. Idag behövde jag det verkligen och det hade du ingen aning om! Jag har inte skrivit i bloggen för att få sympati, snarare som ytterliger en möjlighet att få ur mig saker jag tycker och känner. Du skrev heller inte till mig för att bara göra mig glad. Du råkar bara vara en sån snäll och omtänksam person som gör sånt som många andra bara tänker att de borde. Som du gjorde idag!
Tårarna rinner medan jag skriver detta. Av glädje och tacksamhet! Jag är glad att du anser att jag är en vän och stolt över detsamma. Du är också min nya idol och jag tänker ta efter ditt exempel och oftare göra sånt jag förut bara hunnit tänka. Kanske kan jag få göra någon så glad som du gjorde mig idag!!
Tack, idolen!!!
Intressant eller inte?
Läste igenom min egen blogg idag och började fundera på hur de som möjligen läser den uppfattar författaren. Är folk verkligen intresserade av vad jag skriver. Nästa fråga är ju naturligtvis; skriver jag för dem eller för mig? Svaret måste bli att jag skriver för min egen skull men att det på något sätt känns bra att andra kan få reda på vem jag är och hur jag tänker.
Fråga två blir då; är du så dålig på att presentera dig själv i verkliga livet, Anna, att du tror att en blogg ska förbättra det hela? Svaret blir nog ja! Eller blir det verkligen det?
Under det senaste året har saker skett som fått mig undra vad andra människor har för bild av mig. Tydligen är jag lögnaktig. Jag är också intresserad av att manipulera andra människors liv. Jag är självisk. Jag tål precis hur mycket stryk som helst eftersom jag ger intryck av att vara stark och självsäker. Mina vänner behöver aldrig känna att de någon gång skulle stå upp för mig eftersom jag alltid klarar mig själv. (Mina riktiga vänner vet bättre än att ta åt sig nu......)
Nu vet ni!
Jag tänker inte försvara mig själv på bloggen. Samma människor som tänker på detta sätt om mig kommer inte att ändra uppfattning för att jag försöker skriva om det. Jag är den jag är. Jag överdriver alltid när jag berättar en rolig historia. Jag klarar ganska mycket själv, inklusive byta däck och ljuddämpare på bilen. Jag är genuint intresserad av andra människor. Jag är verbal nog att prata för mig själv.
Jag är också människa.........
De är inte synd om mig. Det är synd om alla barn som mår dåligt. Det är synd om människor som blir misshandlade. Det är synd om de som svälter, som utsätts för krig varje dag. Jag lever i lyx i jämförelse med väldigt många, Både mentalt och fysiskt.
Men jag är människa........
Jag har inga problem med att ignorera och avsky en människa som gjort mig ont. Tro mig, om du är blondin med extremt krulligt hår och ett förflutet inom dans kan du gott veta att jag aldrig glömt och aldrig förlåtit. För att ta ett exempel. Men jag har aldrig önskat en annan människa något ont. Det räcker för mig. Det gör att för mig är jag faktiskt också människa.......
Mycket djupt snack i den här bloggen..........hmmmmm............lovar att jag ska vara roligare och mer sorglös nästa gång.......
Sömnlös...
Jaha! Dags igen. Alltid likadant. När det nya läsåret börjar så slutar jag sova. Kommer vara ett vrak i morgon. Tusen tankar i huvudet. Några bra...........några definitivt mindre bra. Måste klura ut vad som felar mitt känsloliv. Grät säkert tre liter igår när jag tittade på Hollywood hairstyle. HOLLYWOOD HAIRSTYLE!!!!!!!!!! Såg ca tre minuter och det var en man med ytterst märkligt utseende som friade till sin flickvän och vad gör jag? Bölar!!!! Som om det var det vackraste jag sett i mitt liv. Hollywood hairstyle???!!! Idag när jag stod och rev ner tak i huset tänkte jag på detta frieri och upptäcker att jag bölar igen. Nåt är seriously wrong här!!!!
Läste ett mail och blev plötsligt skitförbannad och ledsen och kände mig påhoppad. Helt och totalt utan anledning. Personen som skrivit mailet har ingen aning om min reaktion och framför allt är jag fullkomligt säker på att det inte är ett påhopp. Ändå blir jag jätteledsen. Som sagt, nåt är seriously wrong!
Kanske beror allt på mina sömnlösa nätter. Inte alltför många än men en och annan. Kanske är det verkligen nåt som är fel på mig? Självklart, skulle säkert mina kära vänner svara med en gång! Det har vi vetat i flera år!
Livet är aldrig enkelt, minsann. Framför allt inte mitt i natten när man inte kan sova.........
Vad kan jag göra för dig?
Går en kurs. Den sträcker sig över ett halvår och tanken är att jag ska bli en jävel på att sjunga när jag är färdig. Vi lär oss en massa trevligt på kursen. Hur man klarar av att sjunga jättestarkt jättelääänge, hur man klarar av att sjunga höga toner jääääättesnyggt, hur man tolkar en sång fantaaaaaastiskt osv.....
Läraren vi har är en oerhört begåvad, pedagogisk, trevlig och, framför allt, tålmodig man som börjar varje lektion med att fråga; vad kan jag göra för dig?
Frågan öppnar för en hel del olika svar. Främst är nog tanken att man ska svara; jag har svårt med den här frasen..........eller; jag hittar inte riktigt min belting.........eller; sången känns tråkig, behöver en ny infallsvinkel.
Detta funkar definitivt fredag kl ett. Funkar även fredag kl fyra. Likaledes lördag kl elva.
Lördag kl ett börjar man känna att man skulle kunna svara; Jag vill gärna bli lika bra som Whitney Houston.
Lördag kl tre blir jag sugen på att svara; förutom att kunna sjunga bra är jag lite sugen på choklad......
Lördag kl fem är jag villig att svara; tja, en whisky skulle sitta fint!
Söndag kl tio ställs samma fråga och jag svarar lugnt; behöver öva på skillnaden mellan curbing och neutral.
Kvart över tio lägger sig fnisset som en dimma över hjärnan och jag får tvinga mig att inte säga; kan man tänka sig en liten ansiktslyftning också?
Kl tolv håller jag på att bryta ihop och tänker svara; om man är duktig och gör sina övningar, ingår det fettsugning då?
Kl två rinner tårar av skratt nerför mina kinder och jag funderar på att testa min trevliga lärares tålamod med att konstatera att kanske en totalmakeover skulle vara på sin plats?
Kl halv fyra vill jag inget hellre än att öppna munnen för att förgylla mina kurskamraters vardag med ytterligar en vitsighet men ser framför mig det lätt varnande, om än leeende, ögonkast från min lärare som får mig att svälja det jag tänkt säga.
Kl kvart i fem är jag helt slut. Jag skakar av skratt och lyckas med konststycket att spruta mineralvatten över hela golvet då en kursare får en tupp i halsen.
Det sista är sant. Resten fanns i min hjärna under en lååååång ansträngande helg. Nåt säger mig att skulle jag efter ett sånt beteende, nästa gång vi ses, fråga min lärare; "vad kan jag göra för dig?" skulle han kunna svara:
- Tja, hur vore det om du skulle hålla käften?
Du vet inte...
Du vet inte vad du gjort. Jag försöker tänka så hela tiden. Jag borde kunna tänka så. Men mer och mer gnager sig tanken fast att du nog kommer att lyckas i ditt uppsåt. Men jag tror faktiskt inte att du verkligen vet vad du gjort. För om du gör det är det värre än jag nånsin kunnat tro.
Jag vet i alla fall vad jag gjort . Och inte gjort. Jag vet att sättet du valt att ta sönder mig på redan har lyckats i vissa bemärkelser. För jag är redan ledsen. Försöker intala mig att jag inte har nåt att vara rädd för men är redan ledsen.
Paria, tror jag bestämt att det kallas......det du utsätter mig för.
Skrubbsår och sockerkaka.......
Jag har sommarben. Det brukar kallas så när barnen ramlar och får skrubbsår på sommaren, mestadels beroende på att benen helt plötsligt är avklädda i svala shorts eller kjolar. Jag har sommarben av helt andra orsaker. Det beror helt enkelt på att jag är klantig. Och, om jag får hoppas, ganska djärv också. Ser jag en spik kan jag helt enkelt inte låta bli att gå en gnutta för nära........utmana ödet lite. Dumt. Det slutar bara med skrubbsår. Jag kan heller inte riktigt avgöra hur stark jag är. I min iver att fylla kärran med skräp som senare ska slängas på tippen tar jag raskt tre stora spånskivor under armen och traskar glatt iväg. Och välter. Resultat: skrubbsår. Dumt.
Min senaste teori till varför just jag hela tiden snubblar och faller, välter, tippar och ramlar är att det fikas så mycket. Helt plötsligt är våra vänner och föräldrar så mycket mer vänner och föräldrar och tittar in minst en gång om dagen och alla har med sig sockerkaka. Eller någon liknande lite godbit. Naturligtvis äter jag för mycket och vem som helst kan ju räkna ut att då får man slagsida. Och välter. Ja, så måste det vara. Slagsida, helt enkelt. Som så mycket annat i livet.........
