Anniepie

Precis som förra året har konserter genomförts, julklappar införskaffats, julgodis intagits och glöggen druckits. Ibland undrar jag om det är traditioner eller tvångsmässiga beteenden. I november ser man fram emot första advent eftersom då börjar ju nedräkningen. Nedräkningen till allt det där mysiga som hör julen till.

"I år ska jag hitta den perfekta julklappen till mor!"

"I år ska jag inte stressa!"

"I år ska jag inte bli arg på alla idioter som vill ha färdiginslagna paket i affärerna!"

"I år ska jag verkligen njuta av julafton!"

"I år...."

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. I stället blev allt precis som förra året. Jag har stressat. Jag har inte hittat den perfekta julklappen till mor. Jag blev hysteriskt arg i bokhandeln igår när alla i kön skulle ha sina julklappar inslagna. Frågan är om jag verkligen kommer att njuta av julafton?

Allt ställdes på ända då pappa blev sjuk igen. Lagom till jul. Igen. Ingenting blir sig någonsin likt. Det är livets gång, det vet jag, men inte helt enkelt att acceptera. Det är fortfarande min pappa, tack och lov! Han känner igen oss och kommer ihåg en massa saker. Kopplingen går bara inte ända fram hela tiden. Man tror aldrig att något sånt ska hända. Tur är väl det. Tänk om man skulle gå och bara vänta på katastrofen. Då skulle man ju inte orka vakna varje dag. 

Just nu är jag tyngd av känslan att från och med nu kommer det bara att bli värre. Mitt i den känslan kan jag ändå känna ett spirande hopp. I minnet lagras allt bra som varit under åren. Allt bra som hänt senaste tiden. Alla skratt. All omtanke. All styrka. 

Denna julen kan bli den sista vi har tillsammans. Det måste inte vara så men det kan bli det. Just därför känner jag mig, mitt i all oro och sorg, märkligt nöjd. Med alla minnen och allt bra i ryggen känner jag mig faktiskt ganska nöjd.

Kanske kommer jag njuta av julafton i alla fall?