Livet från den ljusa sidan.
Idag har jag letat efter en katt som inte finns. Enligt min pappa har kattjäveln jamat i skåp och lådor i flera veckor. Förra veckan var det någon som skulle bryta sig in i föräldrarnas lägenhet. Naturligtvis var det ingen där.
Min pappa fick en stroke före jul och sedan dess är världen upp och ner.
Det finns oerhört mycket som är ledsamt med detta. Det finns oerhört mycket med detta som kräver såna mängder energi. Jag, och resten av familjen, gråter ganska mycket över det hela.
Men....
...man måste försöka se livet från den ljusa sidan.
Min pappa kan fortfarande skratta. Högt och länge. Min pappa känner fortfarande igen mig utan att tveka. Min pappa har gett mig självförtroende och ett gott liv.
Min pappa köpte mig en bil när jag var fjorton år och sa "nu är det dags för ungen att lära sig köra!". Jag körde timme efter timme i trädgården vid sommarstugan, fjorton år gammal.
Min pappa köpte mig ett piano. Han tvingade in mig på musikutbildning och jag grät och sa att han var orättvis. Dagen efter att vi hade börjat ville jag inte åka hem...
Min pappa har gjort de roligaste saker som vi fortfarande idag pratar om. Han har gått omkring med tuggummi på näsan (ja, ovetandes om att det satt där...). Han har åkt rullskridskor (som det hette i början på åttiotalet..) i smyg för att sedan ramla på ändan och knäcka svanskotan. Han och min mamma tröttnade på sin lägenhet och möblerade därför om mitt i natten under största, möjliga tystnad. De var färdiga kl halv tre..
Det finns så många bra saker att spara i hjärtat att det faktiskt ganska ofta kan ta överhanden över sorgen att det är som det är nu.
Poängen?
Tja, kanske inget särskilt. Kanske ville jag bara skriva av mig lite? Kanske ville jag bara formulera dessa rader för att själv inse att även när det känns riktigt, jäkla jobbigt så måste man ändå försöka se livet från den ljusa sidan...!
Min pappa fick en stroke före jul och sedan dess är världen upp och ner.
Det finns oerhört mycket som är ledsamt med detta. Det finns oerhört mycket med detta som kräver såna mängder energi. Jag, och resten av familjen, gråter ganska mycket över det hela.
Men....
...man måste försöka se livet från den ljusa sidan.
Min pappa kan fortfarande skratta. Högt och länge. Min pappa känner fortfarande igen mig utan att tveka. Min pappa har gett mig självförtroende och ett gott liv.
Min pappa köpte mig en bil när jag var fjorton år och sa "nu är det dags för ungen att lära sig köra!". Jag körde timme efter timme i trädgården vid sommarstugan, fjorton år gammal.
Min pappa köpte mig ett piano. Han tvingade in mig på musikutbildning och jag grät och sa att han var orättvis. Dagen efter att vi hade börjat ville jag inte åka hem...
Min pappa har gjort de roligaste saker som vi fortfarande idag pratar om. Han har gått omkring med tuggummi på näsan (ja, ovetandes om att det satt där...). Han har åkt rullskridskor (som det hette i början på åttiotalet..) i smyg för att sedan ramla på ändan och knäcka svanskotan. Han och min mamma tröttnade på sin lägenhet och möblerade därför om mitt i natten under största, möjliga tystnad. De var färdiga kl halv tre..
Det finns så många bra saker att spara i hjärtat att det faktiskt ganska ofta kan ta överhanden över sorgen att det är som det är nu.
Poängen?
Tja, kanske inget särskilt. Kanske ville jag bara skriva av mig lite? Kanske ville jag bara formulera dessa rader för att själv inse att även när det känns riktigt, jäkla jobbigt så måste man ändå försöka se livet från den ljusa sidan...!
