Till John och resten av världen.
Jag har fått en kommentar kring mitt inlägg om förhatliga ord. Många gånger får man glada tillrop av vänner bland sina kommentarer. Ibland syftar kommentarerna till att sympatisera med mina åsikter och en och annan gång har jag fått någon idiotkommentar som mest bara är fullständigt meningslös. Denna gång har jag fått konstruktiv kritik. Följande skriver signaturen John:
Nu tänker jag försvara min åsikt.
Nej John, jag går heller inte omkring och citerar betygskriterier. Jag har bättre sätt att uttrycka mig. Jag använder mig också av slanguttryck och ibland förenklar jag mitt talspråk av praktiska skäl men långt ifrån alltid. Jag förstår vad du menar när du pratar om språklig utveckling. Jag har inget emot språklig utveckling alls. Däremot ryser jag vid tanken på språklig avveckling. Nu är jag ju ungefär hundra år äldre än du vilket gör att jag har mycket svårare att ta in sms- och mailspråk och slang, t.ex. Det präglar givetvis också min åsikt i fallet när det gäller ordet "pepp". Jag tycker att man bör skriva "det är.." i stället för "d e..". Jag ser inte fram emot den dagen då "Yo" kommer att stå skrivet i SAO.
Jag kan också förstå att man inte alltid väljer att använda ordet förväntansfull men jag kan inte förstå att det utesluts hela tiden. Faktum är att förväntansfull ibland är mer uttrycksfullt än "pepp".
Vid ett tillfälle där jag medverkade användes ordet "pepp" så till den milda grad att min allergi mot ordet skapades. "Jag är så pepp på den här konserten." "Det här ackordet är verkligen pepp." "Åh, mat! Pepp på det." "Fan, vad pepp det låter." Så här fortsatte det under den intensiva helg vi spenderade tillsammans. Hur ska vi kunna förstå varandra om slangord används på detta sätt? Vad är de olika betydelserna av ordet i dessa fall? Jag kan förstå att språklig utveckling innebär att LÄGGA TILL ord men inte att andra ord UTESLUTS. Vad tycker du?
Språket är i sin enklaste form ett sätt för oss att kommunicera. Där inte språket räcker bidrar vi med kroppspråk och teckenspråk av olika slag. Detta är ju fullständigt nödvändigt och helt självklart. Däremot anser jag att vi som faktiskt fått en utbildning i svenska språket och brukar det som vårt modersmål bör kunna använda en större del av det än att byta ut ett antal uttryck mot t.ex ordet pepp. Jag kräver inte att alla ska gå omkring och prata akademisk svenska bara för att man kan, men att kunna använda några fler ord för att uttrycka glädje och förväntan än ordet "pepp" kan bara inte vara för mycket begärt. Vi kräver av invandrare att de ska läsa svenska och förstå inte bara orden utan också innebörden av språkets olika tonfall. Varför kräver vi inte samma sak av oss med svenska som modersmål? Jag bara undrar...
Pappa, vet du vad pepp är? Förmodligen inte. Om jag någon gång hade använt det hade du förmodligen sagt "Prata så man begriper, unge!" Ska du säga, som hade fler dialektala omvändningar än nån annan jag känner....
Nej du, pappsen, nu blir det frukost och en ny, härlig arbetsdag!
"Pepp" är ett slanguttryck, möjligtvis kan det i framtiden bli ett ord. Det beror helt på om ordet sprids bortom de Småländska hålorna och ut i landet, men spelar det någon roll? Det kallas språklig utveckling.
Dessutom behöver det inte nödvändigtvis betyda "glädje".
Snarare betyder det förväntan inför något.
"Åh, jag känner mig så förväntansfull inför filmkvällen på fredag" tar ack så mycket längre tid än att säga "Fan vad pepp med film på fredag". Eller hur?
Sen kan man tycka vad man vill om det, men jag vill inte gå runt och prata som om jag citerade skolans betygskriterier jämt och ständigt.
Tack för mig.
Nu tänker jag försvara min åsikt.
Nej John, jag går heller inte omkring och citerar betygskriterier. Jag har bättre sätt att uttrycka mig. Jag använder mig också av slanguttryck och ibland förenklar jag mitt talspråk av praktiska skäl men långt ifrån alltid. Jag förstår vad du menar när du pratar om språklig utveckling. Jag har inget emot språklig utveckling alls. Däremot ryser jag vid tanken på språklig avveckling. Nu är jag ju ungefär hundra år äldre än du vilket gör att jag har mycket svårare att ta in sms- och mailspråk och slang, t.ex. Det präglar givetvis också min åsikt i fallet när det gäller ordet "pepp". Jag tycker att man bör skriva "det är.." i stället för "d e..". Jag ser inte fram emot den dagen då "Yo" kommer att stå skrivet i SAO.
Jag kan också förstå att man inte alltid väljer att använda ordet förväntansfull men jag kan inte förstå att det utesluts hela tiden. Faktum är att förväntansfull ibland är mer uttrycksfullt än "pepp".
Vid ett tillfälle där jag medverkade användes ordet "pepp" så till den milda grad att min allergi mot ordet skapades. "Jag är så pepp på den här konserten." "Det här ackordet är verkligen pepp." "Åh, mat! Pepp på det." "Fan, vad pepp det låter." Så här fortsatte det under den intensiva helg vi spenderade tillsammans. Hur ska vi kunna förstå varandra om slangord används på detta sätt? Vad är de olika betydelserna av ordet i dessa fall? Jag kan förstå att språklig utveckling innebär att LÄGGA TILL ord men inte att andra ord UTESLUTS. Vad tycker du?
Språket är i sin enklaste form ett sätt för oss att kommunicera. Där inte språket räcker bidrar vi med kroppspråk och teckenspråk av olika slag. Detta är ju fullständigt nödvändigt och helt självklart. Däremot anser jag att vi som faktiskt fått en utbildning i svenska språket och brukar det som vårt modersmål bör kunna använda en större del av det än att byta ut ett antal uttryck mot t.ex ordet pepp. Jag kräver inte att alla ska gå omkring och prata akademisk svenska bara för att man kan, men att kunna använda några fler ord för att uttrycka glädje och förväntan än ordet "pepp" kan bara inte vara för mycket begärt. Vi kräver av invandrare att de ska läsa svenska och förstå inte bara orden utan också innebörden av språkets olika tonfall. Varför kräver vi inte samma sak av oss med svenska som modersmål? Jag bara undrar...
Pappa, vet du vad pepp är? Förmodligen inte. Om jag någon gång hade använt det hade du förmodligen sagt "Prata så man begriper, unge!" Ska du säga, som hade fler dialektala omvändningar än nån annan jag känner....
Nej du, pappsen, nu blir det frukost och en ny, härlig arbetsdag!
Hur mycket....
....ska jag behöva sparka mig själv i röven? Anna, jag blir så trött på mig! Våga nån gång då! Sätt fart! Det finns ju där. Bara locka fram det. Jag vet att det finns där. Så sätt igång, gör det då. Att jag alltid ska behöva tjata på mig? Sluta komma med ursäkter. Finns inga ursäkter längre. Du är för gammal för att larva dig så här. Var inte så sjåpig. Så hade pappa sagt...
Ok, pappsen. Jag ger med mig. Det är dags nu. Lite spikmatta först och sedan sömn. I morgon, pappsen. I morgon börjar det. Ja, jag vet! Jag ska sluta sjåpa mig...
Ok, pappsen. Jag ger med mig. Det är dags nu. Lite spikmatta först och sedan sömn. I morgon, pappsen. I morgon börjar det. Ja, jag vet! Jag ska sluta sjåpa mig...
Förhatliga ord, del 2.
Jag har i andra sammanhang uttryckt min avsky för ordet pepp. Ett ord som inte ens finns används till höger och vänster för att uttrycka nån form av glädje. Till vilken nytta? Vad är det för fel på redan existerande uttryck för glädje?
Nästa ord som skapar rysningar längs min ryggrad, fast ev helt andra skäl, är unisex. Såg i en tidning att nu är det riktgt populärt med unisex-kläder, unisex-smink och unisex-parfym. Jag tillhör inte den sorten som tycker att kvinnan ska tiga i församlingen. Jag tillhör inte heller den sort som tycker att män och kvinnor till varje pris bör göra samma saker. Jag avskyr stereotyper men blir lika förtvivlad när jag läser artiklar som denna där män och kvinnor kryper allt närmare ett könlöst ingenting. Jag tycker om män som bryr sig om sitt utseende, men måste erkänna att jag skruvar på mig när män sminkar sig. Jag tycker att kvinna ska lukta kvinna och man ska lukta man. Jag tycker att kvinnor bör bejaka sina kurvor med klänningar och kjolar och att det finns få män som inte klär i kostym. Jag har inget behov av att dela på matlagning och städning och skruvdragning. Det känns mer naturligt att man gör det man är bra på vare sig man är man eller kvinna.
Ja, ja, jag vet! Om en tjej trivs bäst i kostym så ska hon få ha sin kostym och om en man vill klä sig i kvinnokläder får han väl också göra det. Jag tänker inte hindra någon. Icke heller ska någon hindra mig att tycka att det är trivsamt med en värld där män är män och ser ut som män och där kvinnor är kvinnor och ser ut som kvinnor.....
Nästa ord som skapar rysningar längs min ryggrad, fast ev helt andra skäl, är unisex. Såg i en tidning att nu är det riktgt populärt med unisex-kläder, unisex-smink och unisex-parfym. Jag tillhör inte den sorten som tycker att kvinnan ska tiga i församlingen. Jag tillhör inte heller den sort som tycker att män och kvinnor till varje pris bör göra samma saker. Jag avskyr stereotyper men blir lika förtvivlad när jag läser artiklar som denna där män och kvinnor kryper allt närmare ett könlöst ingenting. Jag tycker om män som bryr sig om sitt utseende, men måste erkänna att jag skruvar på mig när män sminkar sig. Jag tycker att kvinna ska lukta kvinna och man ska lukta man. Jag tycker att kvinnor bör bejaka sina kurvor med klänningar och kjolar och att det finns få män som inte klär i kostym. Jag har inget behov av att dela på matlagning och städning och skruvdragning. Det känns mer naturligt att man gör det man är bra på vare sig man är man eller kvinna.
Ja, ja, jag vet! Om en tjej trivs bäst i kostym så ska hon få ha sin kostym och om en man vill klä sig i kvinnokläder får han väl också göra det. Jag tänker inte hindra någon. Icke heller ska någon hindra mig att tycka att det är trivsamt med en värld där män är män och ser ut som män och där kvinnor är kvinnor och ser ut som kvinnor.....
