Nu är det så dags.
Jag lever med en norrlänning. Eller.....ja, han är i alla fall från Gävle. I Vilhelmina eller någon annanstans nära frys-arslet-av-dig-stan skulle han förmodligen bli kallad Stockholmare men rent geografiskt ÄR han faktiskt norrlänning. Han beter sig också ganska ofta som en sådan om man nu ska rationalisera lite och tänka stereotypiskt. Han är väldigt lugn. Han höjer aldrig rösten. Han är eftertänksam. Han pratar inte i onödan. Jag kan babbla på i timtal medan han snällt är tyst och lyssnar. Pratar han så är det mest svar på tal och det i övrigt mest nödvändiga.
Det finns dock tillfällen när han frångår sitt norrländska beteende och därmed driver mig till vansinne. Stundom drabbas han av någon slags ohejdbar mundiarré. Vi kan spendera timmar tillsammans på helgerna där jag pratar och han är tyst. På kvällarna pratar jag om hur min dag varit och han är tyst. Vi kan åka miltals i bil och jag pratar men han är tyst.
När väljer han då att tala? Jo, när jag är stressad och på väg till jobbet kvart i nio på morgonen. DÅ ska han dra hela veckans händelser med alla detaljer. Eller när mitt favoritprogram sänds på tv. Det som jag väntat på hela lång veckan. DÅ ska det babblas i oändlighet om meningslösa småsaker som Steve Lukathers nya platta eller neonfärgade gitarrsträngar. När jag, efter att ha spenderat en hel dag med sångelever som inte alltid är så tystlåtna, vill sätta mig i fåtöljen med en kopp thé och njuta av tystnaden så kan jag räkna med att han går i gång. Då väller det ut meningslöst dravel ur honom och jag vill bara skjuta honom, lägga honom i en låda och gömma honom längst in i en garderob.
Han må vara född norrlänning men stundom är han bara en vandrande källa till oljud...
Jag vet, pappsen, jag ska inte gnälla. Han är en jäkel på att mäta i alla fall. (Och nu fnissas det både i himlen och på jord!)
