Bakslag.
Det är så det kallas, tror jag. Det har gått bra några veckor nu. Jag har nästan känt mig pigg och tyckte att jag fått upp en ganska bra fart. Man ska ju aldrig ropa hej, som ni vet... Orkade knappt ta mig upp ur sängen idag och lederna värker så jag kan bli tokig. Jag har ett mörkgrått moln i magen och sätter jag mig ner finns det risk att jag somnar. Det har blivit för mycket helt enkelt. För mycket i huvudet som håller på att bubbla över. För mycket i hjärtat som tar min kraft. Jag vill inte ha det så. Jag vill vara gamla, vanliga Anna som orkar med och som kan vara aktiv och som kan hjälpa. Upenbarligen är jag inte riktigt där än. Det finns dock en skillnad mot hur det var för några veckor sen. Jag har mer jävlar anamma. Längst inne bakom tröttheten, ledvärken och det gråa molnet ligger livsgnistan och lurar. Jag kan känna den där. Ge mig lite tid att sova och andas så kommer jag igen. Det vet jag.
Dessutom tänker jag fortfarande klå Sessan.
Anna vs Sessan.......vem vinner?
Så har vi slagit vad. Här ska det räknas steg t.o.m. skolavslutningen och sen föräras jag en middag på Steakhouse. Jag förutsätter givetvis att jag vinner även om Sessan tror att han är listig och skuttar runt som en liten kanin i sitt rum. Jag hör honom nog. Sträckan till dörren, då han ska gå iväg för att kopiera, är kanske tre meter vilka han vanligtvis tar med lika många steg. Inte nu, inte. Nu trippas det för fullt och sträckan avverkas med närmare femton steg, allt för att vinna över mig i juni. Undrar vad hans elever tänker när han helt plötsligt utför the Silly Walk varje gång han ska flytta sig....Själv känner jag att det finns två vinster med detta vad. Dels en fantastisk middag, som jag kommer att njuta av varje sekund (fortfarande segerviss!), dels det faktum att jag på senare tid faktiskt sett en antydan till haka i mitt ansikte. Stegräknaren var motivationen jag behövde för att kämpa på och försöka avtäcka ett kindben och kanske rent av en midja. Nu vill jag bara gå, gå, gå! Sessan, jag ska klå dig så det visslar om det!! Så det så!
Saken är ju den att just nu krävs det en viss procedur för att ställa sig på vågen. Först måste man väga sig på morgonen, efter diverse toalettbestyr. Det är fullkomligt otänkbart att äta något innan man äntrar detta vansinnesredskap! Sen måste man ju klä av sig naken för t.o.m. ett part trosor kan ju väga ett par kilo. (Ni läste väl den oerhört spännande artikeln i Aftonbladet om den lilla killen som släckte branden hemma i köket med mammas jumbotrosor?) Sen står man där hungrig, naken och ful och gnuggar sig i ögonen och tänker att siffran ser säkert så konstig ut för att jag inte har glasögonen på mig. Nu är det ju otänkbart att ta på sig glasögonen eftersom även dessa förmodligen väger åtta kilo, så blind som en nyfödd kattunge manövrerar man kroppen i någon slags dubbelvikt position (Innan man kollat att dörren är låst. Föga smickrande position om nån skulle se en...) för att upptäcka att det inte alls var något fel på synen. Av denna anledning glädjer det mig att vi, som en ytterligare bonus till mina numera invanda promenader, fått stegräknare. Här ska traskas och traskas och i juni kan jag förhoppningsvis gå in till min lilla väninna på HM och, på obarmhärtigt övertrevligt vis, tala om att jag numera faktiskt kommer i HM:s kläder men att jag min viktnedgång till trots fortfarande har den hjärna hon saknar. Efter det ämnar jag handla av annan expedit.
Häpp!
Ögon...
Bruna. Varma. Farliga. Intensiva. Glada. Arga. Sorgsna. Vackra. Intetsägande.
Välj du.
Välj du.
Dagens skönhetstips...
...kommer från en av grabbarna i Hipp Hipp och lyder som följer;
"Stå gärna bredvid fula personer"
Måste vara dagens roligaste!
"Stå gärna bredvid fula personer"
Måste vara dagens roligaste!
Mera Passion...
Jaha.
Nu har vi slagits i några veckor, min Passion och jag. Den har vuxit än mer, så till den grad att den avancerat till egennamn. Jag har bönat och bett, jag har underkastat mig, jag har kämpat emot och jag har njutit. Nu har vi, för ett tag, uppnått något slags ro.
Helgen var bra. Den förde oss närmare varandra. Insåg att vi inte bara är inblandade i denna ständiga kamp mot och med varandra, Passionen och jag, utan att vi också kan finna vila i varandra. Vi trivdes tillsammans i helgen. Minsann.
Det som ändå är fantastiskt med Passionen är att den är ständigt föränderlig. Den utvecklas hela tiden. Den finns där alltid och bubblar och gror men ibland är den lugnare, mer ett stilla flöde, och ibland är den häftig, som en orkan. Jag har nog egentligen spenderat den större delen av vår tid tillsammans i den senare delen. Rejält blåsigt har det varit. De kraftiga stormarna kommer ju också av det faktum att det man älskar allra mest är det man stundom hatar allra mest. Så är det med Passionen. Ofrånkomligt. Hjärtlöst. Hänsynslöst. Underbart. Jag älskar det.
Har ändå fått en viss klarhet i att om Passionen får storma och jag kan vara lugn och bara följa med så blir det största njutningen. Den ultimata njutningen. En glimt av himlen. Jag behöver inte utmana tillbaka. Jag kan bara tro på att vi känner varandra och ger varandra det bästa. När jag hittar lugnet kan jag känna att varje liten del i min kropp svarar på Passionen. Jag kan känna dess närvaro och dess vilja och jag kan själv vara mer närvarande. Jag kan känna hur den fyller mig och får mig att vilja mer. Himmelriket, det är vad det är.
Och ja, jag pratar fortfarande om sången.
Passion.
"Du" jagar mig.
"Du" ger mitt sinne ro när jag behöver det.
"Du" bränner min hud med dina ord.
"Du" svalkar mitt febriga hjärta.
"Du" värmer mig när jag är frusen.
"Du" kyler min själs hetta.
"Du" kräver.
"Du" är givmild.
Sången.
Tonerna.
Orden.
Musiken.
Skapandet.
Min passion.
