Anniepie

Helt plötsligt var allt annat borta, oviktigt. Allt som behövdes var att känna och lyssna. Allt stämde. Vi stämde. Vi skapade. Jag sjöng, du spelade och vi skapade. Tack för samspelet! Fantastisk känsla. 

Jag kände sången i själen. Jag hade texten i mitt hjärta. Jag var där, helt medveten om musiken och helt omedveten om allt annat.

Jag vet inte hur det var för de som lyssnade, kan bara hoppas att det kändes äkta för dem, men för mig kändes det faktiskt som om jag såg en liten glimt av himlen.

Jag vill sjunga mig dit igen.

Har inget emot små tanter. Inte alls. 

Det finns dock dagar som de små tanterna bör undvika att reta mig.

Idag åkte jag hem till föräldrarna för att avnjuta mammas eminenta laxfilét. 

Skulle, i vanlig ordning, parkera på gästparkeringen. Så långt allt väl.

Avnjöt därefter lunchen. 

Kommer ut till min bil, mätt och belåten.

Hittar där en arg tant som med vida svängar skriver en lapp och fäster på min vindruta.

Jag går fram, talar om att det är min bil hon just satt en lapp på och frågar vad som är problemet.

Hon svarar mig att jag inte kan parkera. 

Den gamla Anna hade vid det här laget redan varit ursinnnig och gladeligen talat om att sura, små tanter inte ska vistas i trafiken över huvud taget. Den nya, något tilltufsade, Anna ber genast om ursäkt och säger att det givetvis inte var meningen att bära sig så dumt åt..............och sen inser jag vad som är fel.

Jag avbryter mig och frågar vad hon menar med att jag inte kan parkera. Hon svarar att "Det är väl uppenbart. Jag kommer ju inte in i min bil! Du står för nära förarsidan på min bil!" Jag går runt min bil och tittar. Skrattar gott när jag ser att det är helt riktigt, hon kommer inte in i sin bil. "Jaha", säger jag, "då är det väl bara att klättra in från passagerarsidan då". Hon tittar förnärmat på mig. Hon är nu högröd i ansiktet och jag fruktar att hon snart kommer att explodera mitt framför näsan på mig. "Här klättras ingenting", svarar hon mig. "Du måste flytta din bil för du har parkerat fel". Jag suckar djupt och frågar "Hur länge har tant stått parkerad här?"  "Hurså", undrar hon,  nu med större tvekan i rösten.

Jag upprepar min fråga, denna gången något mer uppfordrande.

"Tio minuter", säger hon, och hennes ilskna röda ansikte börjar sakta byta färg mot en generat rosa ton. 

"Jaha", svarar jag, "jag har stått parkerad här en timme. När jag kom hit stod en minibuss parkerad på min högra sida. Om tant tittar efter noga kan tant se att avståndet till parkeringsrutans vita markering är lika stor på bägge sidor. Följdaktligen har jag gjort en perfekt parkering. Precis som jag brukar, om jag får säga det själv. Alltså måste det vara så att tant själv parkerat fullkomligt odugligt. Som om det inte räcker har tant redan klättrat UT från passagerarsidan då det inte finns möjlighet att komma ut ur er bil på annat sätt. Detta enbart för att skriva en ilsken lapp till mig när tant borde ägnat tiden åt att parkera sin egen bil bättre. Som jag ser det är det väl bäst att tant klättrar in igen och flyttar sin bil. Jag har ingen brådska härifrån. Funderar på om jag inte skulle ta en promenad i det vackra vädret.Den trevliga lappen ni skrev till mig kan ni ta hem och torka er i arslet med"

Tanten bytte färg ungefär tre gånger till, klättrade in i sin bil och åkte iväg.

Jag var nöjd.

Om du har en chokladask framför dig och inte tittar på innehållsförteckningen utan ska välja den som ser läckrast ut, vad blir resultatet? I mitt fall blir det alltid nån jävla marsipan som aldrig tar slut utan kletar runt i munnen tills man får ursäkta sig, ta en servett och spotta ut. Klurigt.

Häromdagen fasade jag för mitt jobb. Visste att det skulle bli tungt och förmodligen skulle eleverna tröttna och bli dryga och tråkiga på det sätt som bara tonåringar kan bli. Jag kände redan innan jag gick till jobbet att det här blir inte lätt. Hej, vad jag bedrog mig! T.o.m. de mest ointresserade eleverna var sportsliga nog att vara trevliga och glada. Ytterligare ett exempel på hur livet lurar en.

Idag är en sån dag.

Ångest har en färg, det är jag säker på. Grå är den. Den växlar mellan att vara ljust, på gränsen till hoppfullt, grå till att vara nästan svart. Hotfullt, oroande, skrämmande svart.

Den har en plats också. Den sitter mitt i kroppen, i magtrakten. Där sitter den och värker och värker. Den får näring av allt osunt och rörigt och själsligt utmattande.

Ibland tror man att den har försvunnit. Man hoppas i alla fall. Men det är ett fåfängt hopp. När man minst anar det är den där igen. Den smyger sig på dig försiktigt först så att du inte hinner värja dig. Mest är den då bara som en känsla eller en skugga bakom dig. Sen slår den till med all kraft och blir fullt synlig och märkbar. 

Ont. 

Jätteont.

 Så långt är allt väldigt enkelt. 

Det som kan kännas lite jobbigt med kvistlack är att själva konsistensen är som förbannad, jävla mjölk. Har ni provat att måla tak med mjölk nån gång? Inte helt självklart kan jag säga. 

Nej, anledningen är att detta helt enkelt är en av mina favoritlåtar just nu. Gino Vanelli. Ahh... Rösten är som en smekning för ett ömt hjärta, det är den faktiskt. Så mjuk, så lugnande, så....bra. 

För en liten stund kan man slappna av och glömma allt annat och bara vaggas med. Och så....

Vi tycker om den här låten, eller hur?