Sång according to Anna.
Rap är inte samma sak som sång. Därmed basta. Rap är rytmiskt tal. Rap är ett musikaliskt uttryck men det är inte sång. För inte alltför länge sedan skulle man kalla det för talkör. Man skulle inte kalla det för sång. Aldrig kalla det för sång. Det är inte sång.
"...och här sjungare han mycket ljusare toner..."
Nej. Han "sjunger" inte några ljusare toner. Han talar med ljusare röst. Sång? Nej. Tal? Ja.
"....och här sjunger han liksom med flera toner, både mörkare och ljusare.."
Nej. Här talar han med mörkare respektive ljusare röst. Han talar. Sjunger inte.
"Jag har skrivit en ny låt."
Nej, det har du inte, pucko. Du har skrivit en ny text.
Begreppet sång blir ständigt besudlat. Överproducerade låtar gör att artister inte längre kan framträda live. Brösten är lika viktiga som rösten. Kurvorna på rätt ställe och tillräckligt avklädda? Då är du som gjord för att bli sångerska. Har du ett utseende som signalerar djupt missförstådd yngling med svettblank lugg under vilken de svärtade ögonen blänger mot publiken? Perfekt idol för identitetssökande ungdomar. Har det någon som helst betydelse om dessa bröst eller missförstådda ynglingar kan sjunga? Njaaa......ytterst liten. Till all denna bedrövelse finner jag mig idag stå och försvara sången som begrepp inför min rara lilla elev som vill sjunga rapmusik. Sjunga rapmusik! Ha! Jag godtar absolut att rapmusiker kan ha lika goda röster och lika stort musikaliskt kunnande som andra sångare men sättet de väljer att utföra sina texter på är inte sång. Aldrig sång. No way.
Om någon nu beslutar sig för att upprört bestrida mina påståenden vill jag bara meddela att detta är ett uttryck för min åsikt. I stället för att argumentera med mig rekommenderar jag en kurs i gehör. Det kanske kan vara upplysande.
Nähä, pappsen. Nu tror jag det är dags att sussa. Drömfritt i natt?
"...och här sjungare han mycket ljusare toner..."
Nej. Han "sjunger" inte några ljusare toner. Han talar med ljusare röst. Sång? Nej. Tal? Ja.
"....och här sjunger han liksom med flera toner, både mörkare och ljusare.."
Nej. Här talar han med mörkare respektive ljusare röst. Han talar. Sjunger inte.
"Jag har skrivit en ny låt."
Nej, det har du inte, pucko. Du har skrivit en ny text.
Begreppet sång blir ständigt besudlat. Överproducerade låtar gör att artister inte längre kan framträda live. Brösten är lika viktiga som rösten. Kurvorna på rätt ställe och tillräckligt avklädda? Då är du som gjord för att bli sångerska. Har du ett utseende som signalerar djupt missförstådd yngling med svettblank lugg under vilken de svärtade ögonen blänger mot publiken? Perfekt idol för identitetssökande ungdomar. Har det någon som helst betydelse om dessa bröst eller missförstådda ynglingar kan sjunga? Njaaa......ytterst liten. Till all denna bedrövelse finner jag mig idag stå och försvara sången som begrepp inför min rara lilla elev som vill sjunga rapmusik. Sjunga rapmusik! Ha! Jag godtar absolut att rapmusiker kan ha lika goda röster och lika stort musikaliskt kunnande som andra sångare men sättet de väljer att utföra sina texter på är inte sång. Aldrig sång. No way.
Om någon nu beslutar sig för att upprört bestrida mina påståenden vill jag bara meddela att detta är ett uttryck för min åsikt. I stället för att argumentera med mig rekommenderar jag en kurs i gehör. Det kanske kan vara upplysande.
Nähä, pappsen. Nu tror jag det är dags att sussa. Drömfritt i natt?
Upprörd!
Ztackars Zlatan!
Det kan hända att han måste spela 75 matcher på en säsong. "Skräckschemat", skriver Aftonbladet. Ska vi tycka synd om honom?? Menar Aftonbladet allvar?? Ska vi verkligen tycka synd om en människa som får flersiffriga belopp för att peta på en fotboll med stortån? Han behöver ju för bövelen inte ens göra mål!!!!!!!!!!!!!! Upprörd är bara förnamnet för att beskriva vad jag känner just nu...
I sanningens namn ska jag väl nämna att Zlatan själv inte kommenterat spelschemat men tydligen tidigare uttryckt att han alltid vill spela så mycket som möjligt. Wow! Vilken kille...
OK, pappsen, nu är det dags att besöka mormor. Tack och lov är moster där också så har vi tur behöver vi inte enbart prata sjukdomar...!
Det kan hända att han måste spela 75 matcher på en säsong. "Skräckschemat", skriver Aftonbladet. Ska vi tycka synd om honom?? Menar Aftonbladet allvar?? Ska vi verkligen tycka synd om en människa som får flersiffriga belopp för att peta på en fotboll med stortån? Han behöver ju för bövelen inte ens göra mål!!!!!!!!!!!!!! Upprörd är bara förnamnet för att beskriva vad jag känner just nu...
I sanningens namn ska jag väl nämna att Zlatan själv inte kommenterat spelschemat men tydligen tidigare uttryckt att han alltid vill spela så mycket som möjligt. Wow! Vilken kille...
OK, pappsen, nu är det dags att besöka mormor. Tack och lov är moster där också så har vi tur behöver vi inte enbart prata sjukdomar...!
Nu: resten av livet.
Igår blev en bra dag mitt i allt det jobbiga. Det blev fint.Värdigt. Vackert. Tårar och skratt, precis som det ska vara.
Nu ska vi bara vidare. Det är märkligt hur mycket man håller fast vid allt praktiskt fram till den här dagen. I går kväll var jag lite vilsen. Vad händer nu? Hur gör vi nu?
Jag saknar dig så oerhört. Varje dag. Samtidigt känner jag ett stort ansvar att hedra dig på rätt sätt. Att leva vidare. Som du sa till mig; sjung, spela, dansa på borden och ha roligt! Orden låter platta och naiva när jag skriver dem här men jag vet vad du menar. I´m gonna live Berra-style!
Så nu börjar resten av livet. Nu återgår allt till schemaplanering, kafferaster, övande, hytta med näven åt idioter som inte vet hur man kör i rondeller och allmän livsnjutning. Precis som du skulle gjort. Precis som du. För du är jag och jag är du.
Nåväl, helgen ägnas i första hand åt Frankie, renovering och familj, inte nödvändigtvis i den ordningen. Inte nödvändigtvis i något högt tempo heller, för den delen...
Bla, bla, bla,bla...
Äh, kom igen nu, pappsen, nu målar vi lite mera fönster!
Nu ska vi bara vidare. Det är märkligt hur mycket man håller fast vid allt praktiskt fram till den här dagen. I går kväll var jag lite vilsen. Vad händer nu? Hur gör vi nu?
Jag saknar dig så oerhört. Varje dag. Samtidigt känner jag ett stort ansvar att hedra dig på rätt sätt. Att leva vidare. Som du sa till mig; sjung, spela, dansa på borden och ha roligt! Orden låter platta och naiva när jag skriver dem här men jag vet vad du menar. I´m gonna live Berra-style!
Så nu börjar resten av livet. Nu återgår allt till schemaplanering, kafferaster, övande, hytta med näven åt idioter som inte vet hur man kör i rondeller och allmän livsnjutning. Precis som du skulle gjort. Precis som du. För du är jag och jag är du.
Nåväl, helgen ägnas i första hand åt Frankie, renovering och familj, inte nödvändigtvis i den ordningen. Inte nödvändigtvis i något högt tempo heller, för den delen...
Bla, bla, bla,bla...
Äh, kom igen nu, pappsen, nu målar vi lite mera fönster!
En sång för pappa.
Jag sjöng i söndags. För första gången sjöng jag på ett evenemang i hemstaden utan att du satt i publiken. Var du där ändå? Det tror jag nog. Jag sjöng för dig, pappa. För mamma också, förstås. Hon var där och lyssnade. Hon grät lite men hon var nog ganska stolt och glad att jag sjöng just den sången.
Jag saknar dig. Nu har det verkligen slagit till. Du är inte här. Ändå hör jag dig skratta. Jag hör dig berätta alla dina historier och jag hör din oefterhärmliga harkling. Jag ser dig framför mig. Så levande. Så glad. Inte alls sjuk och tärd. Saknar dig så mycket!
Jag tittar mig i spegeln och se där! Där är du ju igen. Fast med lite mer hår.....Ögonen är desamma. Lika mörka, bruna och beslutsamma. Näsan är där, fast lite rakare. Munnen som kan le så stort och i nästa ögonblick spännas i vrede. Där är du ju!!
Du är jag och jag är du.
Jag sjunger för dig pappa. För mamma. För mig. För oss.
Lustigt. När jag började skriva saknade jag dig så tårarna svämmade över. Nu när jag pratat lite med dig så känner jag att du inte är så långt borta. Saknaden försvann inte men den mjuknade något.
Nä, vad säger du? Ska vi ta och måla lite fönster idag, pappa?
Jag saknar dig. Nu har det verkligen slagit till. Du är inte här. Ändå hör jag dig skratta. Jag hör dig berätta alla dina historier och jag hör din oefterhärmliga harkling. Jag ser dig framför mig. Så levande. Så glad. Inte alls sjuk och tärd. Saknar dig så mycket!
Jag tittar mig i spegeln och se där! Där är du ju igen. Fast med lite mer hår.....Ögonen är desamma. Lika mörka, bruna och beslutsamma. Näsan är där, fast lite rakare. Munnen som kan le så stort och i nästa ögonblick spännas i vrede. Där är du ju!!
Du är jag och jag är du.
Jag sjunger för dig pappa. För mamma. För mig. För oss.
Lustigt. När jag började skriva saknade jag dig så tårarna svämmade över. Nu när jag pratat lite med dig så känner jag att du inte är så långt borta. Saknaden försvann inte men den mjuknade något.
Nä, vad säger du? Ska vi ta och måla lite fönster idag, pappa?
