Jag, en snygg tjockis, bara måste få göra detta.
Vem är den tjocka tjejen till vänster?
Har du inget bättre att göra än att vara en mes (anonym) och lägga dumma kommentarer om nåt som inte angår dej?
Step up, jag är inte farlig, stå för det du säger.
---- heter hon, och hon är inte tjock, så lägg ner.
Lite rund då?
Nej det är hon inte.
Och vad angår det dej?
Även om hon skulle väga 200 kg så har du inget med det att göra. Så vem är det nu som är omogen undrar jag?
Berätta vem du är så det blir en riktig diskussion istället. Eller vågar du inte?
Känns mer tryggt att trycka bakom ett tagentbord och spy ut meningslösa ord i luften va?
ja du, det är inte lätt att vara mogen och stå för det man säger, men försök.
Det är en högt subjektiv åsikt huvida hon är överviktig eller inte. jag förmodar att vi kan anta att hennes BMI ligger över vad det borde, detta gör henne till överviktig och därmed, enligt vissa, tjock. Eftersom ser rund ut kan hon alltså klassificeras som en tjockis.
Och nej, jag bryr mig faktiskt inte om vad jag sitter när jag argumenterar med någon som är 1,40 samt är uppenbart kristen. För det första kan man omöjligt ta dig på allvar och för det andra skulel jag vara rädd för att sätta mig på dig. Tyvärr stumpan.
"Känns mer tryggt att trycka bakom ett tagentbord och spy ut meningslösa ord i luften va?"
Syftar du på mitt inlägg eller hela din egen blogg?
John sa..."Det är en högt subjektiv åsikt huvida hon är överviktig eller inte."
Nej.
Hon är inte överviktig.
Jag förstår inte varför du ens skulle vilja poängtera något sånt även om så vore fallet.
Så "Martin" (hrmm)
Genom att titta på ett kort från nyårsafton så antar du att hon är en tjockis?
Du verkar inte känna henne ett piss, för om du hade gjort det, hade du vetat att hennes vikt är inget annat än fullt normal. Hon är inte överviktig någonstans.
Och varför i hela världen hackar du på henne? Är det inte mig du vill åt och jävlas med?
Så bara för jag är ??? cm lång och kristen så är det fullt okej att argumentera (jävlas) med mig? Jag blir ingen annan art bara för jag är kristen.
Om du inte vill ta mig på allvar så är det upp till dig. Men du verkar bry dig väldigt mycket om en liten kristen pysslings åsikter i en självbekräftande blogg, så varför tar du tiden?
Det är min blogg som jag får göra vad jag vill med. Passar det inte så går det bra att sticka härifrån.
Min fråga blir bara: Vad vill du?
Om du tror jag tar åt mig så är du helt ute och cyklar.
Jag vet mycket väl mina goda & dåliga sidor, så att du ens försöker påpeka det är bara skrattretande.
Är det några som känner mig bäst, så är det jag själv, mina vänner, min pojkvän och min familj. Dom bryr jag mig om fullt ut.
Andra sållar jag bara bort, eftersom ni uppenbarligen inte känner mig.
Hoppas för ditt eget bästa att du mognar till lite någon dag.
Tjejen du sitter och kallar "stumpan" är någon du egentligen verkar vara livrädd för. Du vågar inte ens berätta vem du är och ta en diskussion.
Snacka om Lågstadienivå
M sa...Så...jag känner henne inte, och därför kan jag omöjligt veta om hon är en tjockis? Ser du bristerna i din logik?
En fråga till; varför skulle jag vara livrädd för dig? Du är, som du sa själv, 1,--?
????? sa...Förstår inte hur du kan dömma henne efter ett enda kort.
Och som jag sa innan, skit i henne. Om du ska bråka med nån så bråka med mig istället.
Varför är du så feg att avslöja vem du är? Och hur du känner mig? Så det blir en rättvis diskussion istället.
Om du nu inte är rädd för mig så undrar jag bara vad som hindrar dig att avslöja dig. Att du ska få massa på dig?
Anniepie sa...Visst är det tröttsamt? Jag blir alltid lika ledsen och trött när jag inser att det faktiskt finns människor som njuter av att trycka ner andra. Man ska aldrig ha förutfattade meningar men rent erfarenhetsmässigt kan man anta att det beror på deras egna mindervärdeskomlex. För att kompensera sina egna fel och brister hackar de på andra som de egentligen anser ofelbara och som gör deras egen ofullkomlighet så uppenbar. Detta är inget nytt eller konstigt. Bara ledsamt.
-----, förvänta dig inte att din kritiker ska ge sig till känna. Bry dig inte. Tack och lov vet vi bägge vem tjejen på fotot är, hur hon ser ut och vilken go personlighet hon har.
"Martin" har uppenbarligen problem med utseende. Definitivt andras men förmodligen också sitt eget. Gud vet (kul att få blanda in honom eftersom det här ska vara en jättekristen blogg, ju!) vilka issues som ligger bakom de komplex som den här personen besitter!
I egenskap av tjockis vill jag bara avsluta med att säga jag älskar mitt feta liv. Det coolaste av allt är att jag är så otroligt snygg, självsäker, smart, snäll och trevlig att jag har jättemånga vänner! Vi brukar umgås. Vi räknar sällan ut varandras BMI.
Kram på dig,pysslingen!
????? sa...Anna, du är bäst!
Kan inte annat än hålla med. Du är och kommer förbli min förebild.
Det skönaste med allt detta är att jag inte tagit åt mig minsta lilla av det han skrivit. Känns som jag står för stadigt på jorden för att rubbas av någon skitkommentar. Jag trivs med mitt liv & mina nära och tänker inte låta mig tryckas ner.
Tröttsamt med anonyma kommentarer, men sånt får man ta. Vill man inte ha en ärlig diskussion mellan två individer, utan håller fast vid att vara anonym, så kan det lika gärna vara. I couldn't care less.
Om hans syfte är att trycka ner någon har han valt fel person.
M.J sa...Anniepie. Herregud. Jag vet inte om jaag ska skratta eller gråta över din totalt felaktiga och amatörmässiga analys.
"För att kompensera sina egna fel och brister hackar de på andra som de egentligen anser ofelbara och som gör deras egen ofullkomlighet så uppenbar."
Är du allvarlig? Eller har du bara en extra kromosom? Det är svårt att veta.
"Det coolaste av allt är att jag är så otroligt snygg."
En...snygg tjockis? Ursäkta, men jag märkte inte när helvetet frös till is. Dessutom, att du använder dig av ordet "snygg" för att beskriva en fetknopp (läs dig själv i det här fallet) säger mer om dig än resten av ditt inlägg.
Så, -----.
"Det skönaste med allt detta är att jag inte tagit åt mig minsta lilla av det han skrivit."
Det märks ju SÅ tydligt. Hur många väggar av text har jag fått som svar på korta inlägg? Massor.
"Om hans syfte är att trycka ner någon har han valt fel person."
Det är svårt att trycka ner någon som redan är så nära marken, jag vet.
Nu lämnar jag er. Tänker inte läsa några svar så bekymra er inte med att skriva några.
Sång är starkt.
Min gode vän Fredrik frågar alltid förvånat "var är solisten då?", när enbart kören ska sjunga. Han har inte riktigt förstått poängen. Min sambo upphör nog aldrig att förvånas över det faktum att jag åker 14 mil per vecka för att leda en kör. Han har inte heller fattat poängen.
Som körledare kan man göra som man, i klassisk konstmusik, brukar. Man kan leda kören i evigt sökande efter den perfekta klangen, den renaste tonen, den mest utsökta nyanseringen och den största kontrollen. Dessa körledare väljer att låta sin kör anteckna när det ska vara forte respektive pianissimo, legato respektive staccato, andning eller överbindning, osv. Så funkar inte jag. Personligen tycker jag det känns bäst när man kan behandla kören som vilket annat instrument som helst. Man spelar på dagsform, instumentets förmåga, den inneboende känslan och förmågan att kommunicera. Jag lyckas inte alltid men när jag gör det är känslan alltid densamma. Euforisk. Bättre än.......ganska mycket! Det är som att öppna en väska full med solsken som får en att le hela dagen.
Jag vet hur jag känner mig när jag själv sjungit och vet att jag lyckades. Jag lever på det i flera dagar. Veckor t.o.m. Om man tar den känslan och multiplicerar den med pi så kanske vi närmar oss svaret för hur känslan är när en grupp människor når samma mål.
Många undrar hur man kan stå där och lipa i direktsändning. Det är ju bara körsång. Min fråga är denna; hur många av er tuffingar fäller inte en liten tår av glädje då tre kronor vinner OS eller VM? Hur många av er hoppar inte jämfota av glädje och pratar om denna händelse i veckor efter? Same, same, tuff guys!
Allt handlar om laganda och att prestera något som är större än en själv. I körsång handlar det om det gemensamma uttrycket. Det är stort. Större än man kan tro.
Som sånglärare är man får man se fler tårar av både glädje och sorg än någon annan instrumentallärare. Det beror på att rösten är definitionen av oss själva. Vår egen röst talar om för oss vem vi är, att vi finns. En enkel förkylning kan få oss att låta oigenkännliga och detta är alltid lika obehagligt eftersom en liten del av oss försvinner när rösten försvinner.
Körsång är bara ett sätt att få vår egen röst att höras, men i ett sammanhang där man får tryggheten av andra som också vill samma sak. Det är starkt. Det gör att tårarna trillar av sorg när man inte får sjunga vidare eller av glädje när man får det.
Så låt oss sjunga tillsammans. Låt oss dela upplevelser tillsammans. Låt oss skratta och gråta tillsammans. Somliga spelar hockey. Jag, och några till, sjunger.
Tralalala!
Nu, Anna, inte i morgon.
Om någon retar mig är jag stundtals handlingskraftig på gränsen till vad som är tillåtet. Helylletjejen i sin fula, fula hemstickade mössa hamnade i vägen för min vrede dagen innan nyårsafton.
Jag kliver på tåget. Kliver över väskor som ligger slängda i mittgången trots att det fanns gott om avställningsyta där det övriga bagaget var. Kliver ÖVER! Ojdå, säger helylletjejen, jag trodde inte nån gick på här. Vadå? Är du synsk, eller? Såvitt du inte har personlig tillgång till SJ:s bokningssystem kan du väl inte veta? Eller bestämmer du helt enkelt vem som går på var? Är du Gud?
Allt detta tänker jag men säger i stället, ovanligt lent för att vara jag, inte kunde du väl veta att lilla jag skulle komma här och gå i vägen för dina väskor? Helyllemössan suckar, reser sig upp och flyttar sina väskor. Hon kostar på sig ett leende när hon inser att jag ska sitta på sätet bredvid henne, vid fönstret. Med sitt bleka leende och sin fula, fula mössa ställer hon sig sedan och väntar på att jag ska sätta mig.
Det är då hon begår misstaget att trumma irriterat med fingrarna mot ryggstödet. Fan flyger i mig och jag börjar långsamt och metodiskt att vika min halsduk i exakt lika stora delar alltmedan hon står upp och trummar. På samma sätt stoppar jag in min ena vante i den andra och bäddar ner dem först i den högra fickan, men ångrar mig efter en stunds eftertanke och lägger dem i vänstra fickan.
Helylleflickan har dålig balans. Hon tumlar omkring när tåget startar och trummar än mer intensivt medan jag försöker tänka som en sjöman, böja knäna och följa med sjögången. Jag viker nu ihop min kappa enligt konstens alla regler men först efter att jag knäppt varannan knapp. Allt läggs på hyllan och jag rotar igenom innehållet i min väska innan jag slutligen sätter mig ner. Hellylletjejen ler nu något mer besvärat och sjunker hastigt ner på sin plats, sätter sig tilrätta och sluter ögonen.
Aj, aj, Anna är inte färdig med henne än. Precis när jag hör att hennes andetag börjar närma sig sömn petar jag med ett lite för agressivt finger på axeln och frågar om hon vet var restaurangvagnen ligger. Hon svarar sömndrucket att det är vagn fyra. Tack, säger jag och lutar mig tillbaka bara för att fem minuter senare be henne resa sig då jag ska gå och handla.
Helylletjejen är nu något irriterad. Stackars henne. Nu prasslar jag med min baguette och slurpar i mig mitt mineralvatten medan jag läser en bok och skrattar halvhögt åt skämten. När maten är avslutad väntar jag lagom länge innan jag ber henne släppa ut mig igen då jag absolut måste gå på toaletten. Helylletjejen är nu inte längre irriterad utan snarare ett nervvrak och erbjuder mig platsen vid gången resterande del av resan. Nej tack, svarar jag. Jag sitter gärna vid fönstret. Hon ler ett nervöst leende mot mig och säger tvekande okej.
Sen var Anna nöjd.
Jag vet att jag är en aning sadistiskt lagd men reta då inte upp mig i onödan i situationer då vi alla sitter i samma båt. Eller som här, samma tåg.
Vad har nu detta att göra med rubriken. Jo, denna händelse samt en del tankemöda slet mig upp ur självömkan och fick mig att konstatera att det är på tiden att jag blir som vanligt igen. Det är dags för handling. Det är sådan jag är. Det diskuterades kring "doers and thinkers" runt matbordet häromdagen och på tåget inser jag plötsligt att det är nu som gäller, inte i morgon.
Dags för Anna.
