Anniepie

Går en kurs. Den sträcker sig över ett halvår och tanken är att jag ska bli en jävel på att sjunga när jag är färdig. Vi lär oss en massa trevligt på kursen. Hur man klarar av att sjunga jättestarkt jättelääänge, hur man klarar av att sjunga höga toner jääääättesnyggt, hur man tolkar en sång fantaaaaaastiskt osv.....

Läraren vi har är en oerhört begåvad, pedagogisk, trevlig och, framför allt, tålmodig man som börjar varje lektion med att fråga; vad kan jag göra för dig? 

Frågan öppnar för en hel del olika svar. Främst är nog tanken att man ska svara; jag har svårt med den här frasen..........eller; jag hittar inte riktigt min belting.........eller; sången känns tråkig, behöver en ny infallsvinkel. 

Detta funkar definitivt fredag kl ett. Funkar även fredag kl fyra. Likaledes lördag kl elva. 

Lördag kl ett börjar man känna att man skulle kunna svara; Jag vill gärna bli lika bra som Whitney Houston.

Lördag kl tre blir jag sugen på att svara; förutom att kunna sjunga bra är jag lite sugen på choklad......

Lördag kl fem är jag villig att svara; tja, en whisky skulle sitta fint!

Söndag kl tio ställs samma fråga och jag svarar lugnt; behöver öva på skillnaden mellan curbing och neutral.

Kvart över tio lägger sig fnisset som en dimma över hjärnan och jag får tvinga mig att inte säga; kan man tänka sig en liten ansiktslyftning också?

Kl tolv håller jag på att bryta ihop och tänker svara; om man är duktig och gör sina övningar, ingår det fettsugning då?

Kl två rinner tårar av skratt nerför mina kinder och jag funderar på att testa min trevliga lärares tålamod med att konstatera att kanske en totalmakeover skulle vara på sin plats?

Kl halv fyra vill jag inget hellre än att öppna munnen för att förgylla mina kurskamraters vardag med ytterligar en vitsighet men ser framför mig det lätt varnande, om än leeende,  ögonkast från min lärare som får mig att svälja det jag tänkt säga. 

Kl kvart i fem är jag helt slut. Jag skakar av skratt och lyckas med konststycket att spruta mineralvatten över hela golvet då en kursare får en tupp i halsen. 

Det sista är sant. Resten fanns i min hjärna under en lååååång ansträngande helg. Nåt säger mig att skulle jag efter ett sånt beteende, nästa gång vi ses, fråga min lärare; "vad kan jag göra för dig?" skulle han kunna svara:

- Tja, hur vore det om du skulle hålla käften?