Anniepie

Trodde jag skulle kunna hålla ångan uppe men slocknade som ett ljus när jag kom hem. Tjugo minuters välbehövlig vila, sen var det dags igen. Försökte verkligen komma igång och vara glad och effektiv. Lyckades ganska bra med det också. Det var rätt kul och det blir nog bra i veckan.

Men under ytan lurar ångesten som en skugga över livet. Jag kan inte hålla på så här. Nånstans måste jag få vila. Men när? Själen är alldeles trasig av stressen. Jag har ju nästan inga krav på mig själv heller. Inga förväntningar eller ambitioner eller så. Nej då. 

Ibland glimtar det till och jag känner att jag skrattar med hela kroppen och själen. Och ibland njuter jag faktiskt helt och fullt av att få sjunga. Det finns ögonblick när livet liksom knuffar bort det jobbiga och visar mig att "så här är du egentligen". 

Jag vet att jag kan bättre!! Det är så frustrerande! Jag vet att jag orkar mer! Egentligen. Måste bara hitta dit på nåt sätt. Jag vill ju kunna släppa loss och ge allt, men det är ett tag sen nu. Det glimtade till i söndags och det glimtade till på kören igår men idag.....nä.

Jag kan bättre. Kan mer. Vill mer. Ska mer!

Måste bara mota bort den där hotfulla stressen under ytan. Kan inte hålla på och ramla ihop titt som oftast. Skrämmer ju livet ur mina nära och kära. 

Nähä, Anna! Nu är det skärpning som gäller!

Allvarligt, eller hur?

Nåja, idag är det en sån dag. I morgon är det kanske dags för kaka igen. Vem vet!