Anniepie

Det är så det kallas, tror jag. Det har gått bra några veckor nu. Jag har nästan känt mig pigg och tyckte att jag fått upp en ganska bra fart. Man ska ju aldrig ropa hej, som ni vet... Orkade knappt ta mig upp ur sängen idag och lederna värker så jag kan bli tokig. Jag har ett mörkgrått moln i magen och sätter jag mig ner finns det risk att jag somnar. Det har blivit för mycket helt enkelt. För mycket i huvudet som håller på att bubbla över. För mycket i hjärtat som tar min kraft. Jag vill inte ha det så. Jag vill vara gamla, vanliga Anna som orkar med och som kan vara aktiv och som kan hjälpa. Upenbarligen är jag inte riktigt där än. Det finns dock en skillnad mot hur det var för några veckor sen. Jag har mer jävlar anamma. Längst inne bakom tröttheten, ledvärken och det gråa molnet ligger livsgnistan och lurar. Jag kan känna den där. Ge mig lite tid att sova och andas så kommer jag igen. Det vet jag.