Anniepie

Nu har vi slagits i några veckor, min Passion och jag. Den har vuxit än mer, så till den grad att den avancerat till egennamn. Jag har bönat och bett, jag har underkastat mig, jag har kämpat emot och jag har njutit. Nu har vi, för ett tag, uppnått något slags ro. 

Helgen var bra. Den förde oss närmare varandra. Insåg att vi inte bara är inblandade i denna ständiga kamp mot och med varandra, Passionen och jag, utan att vi också kan finna vila i varandra. Vi trivdes tillsammans i helgen. Minsann. 

Det som ändå är fantastiskt med Passionen är att den är ständigt föränderlig. Den utvecklas hela tiden. Den finns där alltid och bubblar och gror men ibland är den lugnare, mer ett stilla flöde, och ibland är den häftig, som en orkan. Jag har nog egentligen spenderat den större delen av vår tid tillsammans i den senare delen. Rejält blåsigt har det varit. De kraftiga stormarna kommer ju också av det faktum att det man älskar allra mest är det man stundom hatar allra mest. Så är det med Passionen. Ofrånkomligt. Hjärtlöst. Hänsynslöst. Underbart. Jag älskar det. 

Har ändå fått en viss klarhet i att om Passionen får storma och jag kan vara lugn och bara följa med så blir det största njutningen. Den ultimata njutningen. En glimt av himlen. Jag behöver inte utmana tillbaka. Jag kan bara tro på att vi känner varandra och ger varandra det bästa. När jag hittar lugnet kan jag känna att varje liten del i min kropp svarar på Passionen. Jag kan känna dess närvaro och dess vilja och jag kan själv vara mer närvarande. Jag kan känna hur den fyller mig och får mig att vilja mer. Himmelriket, det är vad det är.

Och ja, jag pratar fortfarande om sången.