Kontradiktioner i all sin prakt.
Livet är fullt av motsägelser. Jag, t.ex., känner mig just nu rejält hängig. Helt plötslig uppenbarar sig, längst bort på himlen, en strimma ljus. Motsägelsefullt, eller hur? Det är tydligen meningen att jag inte ska sluta hoppas. Livet kanske kan bli bra.
Om du har en chokladask framför dig och inte tittar på innehållsförteckningen utan ska välja den som ser läckrast ut, vad blir resultatet? I mitt fall blir det alltid nån jävla marsipan som aldrig tar slut utan kletar runt i munnen tills man får ursäkta sig, ta en servett och spotta ut. Klurigt.
Häromdagen fasade jag för mitt jobb. Visste att det skulle bli tungt och förmodligen skulle eleverna tröttna och bli dryga och tråkiga på det sätt som bara tonåringar kan bli. Jag kände redan innan jag gick till jobbet att det här blir inte lätt. Hej, vad jag bedrog mig! T.o.m. de mest ointresserade eleverna var sportsliga nog att vara trevliga och glada. Ytterligare ett exempel på hur livet lurar en.
Ta exemplet madonnan och horan. Vi kvinnor vill bli förförda. Absolut. Gärna romantik med utspridda rosblad, champagne och sidenlakan. När vi väl befinner oss i den situationen, vi har fått allt vi önskat, är allt man kan tänka; men, för tusan, var en man och ta mig då!
Kanhända är detta lite för öppenhjärtligt för somliga. Vet att jag kommer att få kritik för det så småningom.
Kan ändå inte låta bli att reflektera över livets kontraster.
Hur ska vi veta när vi är nöjda?
Poängen är den att när vi tror att vi är nöjda så vänder livet på en femöring och öppnar andra, kanhända bättre, möjligheter.
Knepigt.
Frågan är den; ska man spendera resten av livet med att se sig om över axeln efter fler motsägelser eller ska man bara bejaka dem när de väl anländer?
Vet inte vilket som kräver mest energi.
Till dess jag har bestämt mig koncentrerar jag mig på att stava rätt i bloggen, ifall ordpolisen är ute.
Kommentarer
Trackback
