Sorg.

Precis när det hände ville jag bara skrika. Nej, nej, nej! Inte nu! Inte än! Inte så här! Ändå var det det bästa som kunde hända. Du har det bra nu. Ingen mer plåga. Ingen mer oro. Ingen mer smärta. Jag tröstar mig med att du inte behövde vara ensam. Vi var där precis som vi alltid varit där för varandra. Precis som vi alltid kommer att vara där för varandra.

Det var inte riktigt du som låg där. Du försvann egentligen för ett tag sedan. Min sista minnesbild av dig är inte rätt, känns det som. Min sista minnesbild borde vara av ditt stora skratt, det som skakade hela dig och gjorde att du hoppade upp och ner där du satt. Min sista minnesbild borde vara av när du spelade dina favoritlåtar, alltid med den klassiska mollsubdominanten i slutet. Min sista minnesbild av dig borde vara av den starke, vältränade och aktiva människan. Det blev inte så. Ändå blev den fin, den där sista bilden. Du var så lugn, så stilla. Du bara somnade.

Nu är det tid att leva. Makabert? Nej, inte särskilt. Mest bara sant. Det är tid att minnas, att hedra arvet från dig. Du är jag och jag är du. Ni behöver bara titta på mig så ser ni det. Jag har dina ögon, din näsa, din panna. Jag har ditt temprament, ditt ordflöde, din humor, din auktoritet. Du var stolt över mig. Det ska du få fortsätta vara. Jag vet att du snegler ner på mig nu och förväntar dig att fortfarande få vara stolt över mig. Familjen ska fortsätta så som du ville. Vi ska hålla ihop. Vi ska skratta tillsammans, vara starka tillsammans och vara svaga tillsammans. Du är vi och vi är du. Nu lever du genom oss. Det är tid att leva.

Du lämnar kvar så många minnen. Som min syster sa; Pappa hade ett alldeles eget sätt att angripa saker. Det gjorde honom lite speciell. På gott och ont, men mest på gott. Han gjorde så mycket roliga saker. Helt sant. Vem kunde som du få det mest absurda att verka naturligt. Som vi har skrattat åt dig och som vi har skrattat med dig! Det tar vi med oss nu. Skrattet slutar inte nu. Vi kommer fortfarande skratta åt dig. Jag hoppas också vi kommer skratta med dig och du med oss. För du är där. Någonstans. Jag känner det, pappa. Du släpper oss inte. Det känns bra. Vi släpper aldrig dig heller.

Sorgen har så många ord och så många färger. Ändå räcker det inte riktigt till. Det fattas mig ord samtidigt som jag inte vet riktigt vad jag ska säga eller göra. Den Rosénska rastlösheten slår till i full prakt. Jag vill sörja dig på rätt sätt. Finns det något sånt? Jag får helt enkelt göra så gott jag kan och lita på att du leder mig rätt. Jag älskar dig. Jag älskar dig och saknar dig. Du är jag och jag är du. Du är vi och vi är du. Alltid.

Äh! Babbel, babbel...
Kom igen nu, pappa. nu käkar vi frukost!

Kommentarer
Postat av: Viktor

Jag beklagar sorgen från djupet av mitt hjärta!

Jag vet hur det känns. Låt tårarna falla och skrattet ljuda! Alla de underbara minnena och stundera, hold on to them!

en STOR KRAM från mig! Om jag vetat detta när jag träffade dig på stan idag, hade du fått den då!



kram, viktor, ses snart :)

2009-08-21 @ 00:45:48
URL: http://soonyouwillbefree.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0