Under ytan...
Dagen har egentligen varit bra, Vi lyckades, mitt kusinbarn och jag. Kändes skönt när det var över. Jag är så glad att jag har henne i mitt liv. Hon är en bra vän!!!
Trodde jag skulle kunna hålla ångan uppe men slocknade som ett ljus när jag kom hem. Tjugo minuters välbehövlig vila, sen var det dags igen. Försökte verkligen komma igång och vara glad och effektiv. Lyckades ganska bra med det också. Det var rätt kul och det blir nog bra i veckan.
Men under ytan lurar ångesten som en skugga över livet. Jag kan inte hålla på så här. Nånstans måste jag få vila. Men när? Själen är alldeles trasig av stressen. Jag har ju nästan inga krav på mig själv heller. Inga förväntningar eller ambitioner eller så. Nej då.
Ibland glimtar det till och jag känner att jag skrattar med hela kroppen och själen. Och ibland njuter jag faktiskt helt och fullt av att få sjunga. Det finns ögonblick när livet liksom knuffar bort det jobbiga och visar mig att "så här är du egentligen".
Jag vet att jag kan bättre!! Det är så frustrerande! Jag vet att jag orkar mer! Egentligen. Måste bara hitta dit på nåt sätt. Jag vill ju kunna släppa loss och ge allt, men det är ett tag sen nu. Det glimtade till i söndags och det glimtade till på kören igår men idag.....nä.
Jag kan bättre. Kan mer. Vill mer. Ska mer!
Måste bara mota bort den där hotfulla stressen under ytan. Kan inte hålla på och ramla ihop titt som oftast. Skrämmer ju livet ur mina nära och kära.
Nähä, Anna! Nu är det skärpning som gäller!
Allvarligt, eller hur?
Nåja, idag är det en sån dag. I morgon är det kanske dags för kaka igen. Vem vet!
Måndag igen.
Hur lite man än vill så blir det måndag varje vecka. Igår önskade jag att det skulle vara söndag hela veckan. Förutom den där stunden då min hjärna var ett stort svart hål. Blev kanske distraherad. Det kanske är nåt som går. Nån bacill eller så. Det måste ändå vara höjden av blockering när min pianist måste sjunga texten åt mig? Nåja, vi hämtade upp oss i alla fall. Det är vi ju överens om!
Men nu är det alltså måndag. Det har det varit hela dagen. Hela dagen. Hela, otroligt långa dagen. Lite överraskningar har den i alla fall bjudit på. Folk visar upp oväntade kunskaper när man minst anar det! Nu när man vet så kanske man har en efterträdare på min post i Quasta? Tro det!
För den som inte fattar nåt av detta så kan jag bara säga så här;
det är fullkomligt obegripligt för mig också! Som en god vän brukar säga; så dumt! Det är ju så dumt!
Men hallå, det kanske är jag som inte är så smart egentligen.........
Du är minsann lite rund du!
Detta händer mig pinsamt ofta. Antingen är jag obeskrivligt ful eller ger jag intryck av att vem som helst får kommentera mitt utseende. Det sista alternativet är att HM inte anställer raketforskare direkt....
-Skulle du möjligtvis kunna hämta en storlek större till mig?
Hon tittar förvånat på mitt felaktiga val av storlek och svarar;
- Du är minsann lite rund du!
Jag tror knappt mina öron! Antingen tjänar Hm för mycket pengar och måste på något sätt balansera detta genom att anställa idioter eller så hade hon bara en dålig dag. Oavsett vilket far djävulen i mig och jag svarar med stora, häpna ögon;
- Va? Jag lovar att jag köpte storlek 36 för bara en vecka sen. Skulle aldrig ätit den där chokladen....
Medan min blick sorgset möter min kropp i spegeln tittar hon förvirrat på mig och utbryter i ännu en harang av outsäglig vishet.
- Alltså, 36 är ju ganska litet....ibland måste man bara inse att man får handla i andra affärer!
Därefter ger hon mig vad hon tror är ett trösterikt leende och säger;
- Jag tror jag vet precis vad som passar dig! Vänta här!
Jag väntar. Vad kan bli värre. Till skillnad från denna pantade lilla varelse är jag fullt medveten om min världsdel, mina dubbelhakor och mina övriga brister. Frågan är bara varför inte jag ska få klä in nämnda världsdel i något snyggt??
Hon kommer tillbaka med en min som berättar att hon löst alla världens problem och räcker fram något obeskrivligt svart.
- Vi har ju en avdelning för storvuxna och där finns den här helläckra (notera ordvalet!) svarta tunikan...(nu tänker jag att hon borde sluta prata för att inte bekräfta mina misstankar om att hon både är rent intellektuellt ointelligent samt socialt inkompetent..)...och svart är ju jättesmickrande om man är överviktig (jodå, hon kör alla försäljningstricks på en gång och kallar mig överviktig, inte kraftig eller lite rund utan ÖVERVIKTIG!). Hon håller upp tältet framför mig med belåten min och jag svarar;
-Tack, men hade jag behövt campingutrustning skulle jag gå till lämplig sportaffär. Tror du att det är en alltför komplicerad uppgift för dig att hämta klänningen i en storlek större??
Hon kom aldrig tillbaka.
Jag blev utan klänning.
Handlar nån annanstans nästa gång.
Häpp!
Rättelse.
Ska aldrig mer så lättvindigt använda ordet elpiano igen. Har fått veta att det kallas digitalpiano. Så det så.
Funderar på att pilla på skruven i morgon igen. Kanske får jag ett nytt DIGITALPIANO då. Ett gott skratt också, må hända!
Kram på er!
Vad skriver man en sån här dag?
Jag skulle kunna skriva att jag är trött, näst intill utmattad.
Men det är ju inte roligt.
Jag skulle kunna skriva att jag har stressat som en gnu hela dagen och ändå inte hunnit allt jag borde.
Men det är ju inte heller roligt.
Jag skulle kunna skriva om gospelkonserten vi hade igår, men för egen del gick det åt fanders så det är definitvt inte roligt.
Vad som är ganska roligt är att en av mina kollegor hela tiden missuppfattar instruktioner, bara en aning, och åker till fel mötesplatser vid fel dag, fel vecka. Det är faktiskt ganska roligt.
Att jag, genom att pilla på en liten skruv, medan jag tänkte intensivt på något som säkert var viktigt, lyckades rasera mitt elpiano i arbetsrummet till en liten hög...det är ganska roligt! Jag skrattade i alla högt för mig själv. I treklanger, i vanlig ordning..
Bättre än så här blir det nog inte idag.
Nåväl.
Har för övrigt ändrat beordrat till beordrad...bara så ni vet.
Men det är ju inte roligt.
Jag skulle kunna skriva att jag har stressat som en gnu hela dagen och ändå inte hunnit allt jag borde.
Men det är ju inte heller roligt.
Jag skulle kunna skriva om gospelkonserten vi hade igår, men för egen del gick det åt fanders så det är definitvt inte roligt.
Vad som är ganska roligt är att en av mina kollegor hela tiden missuppfattar instruktioner, bara en aning, och åker till fel mötesplatser vid fel dag, fel vecka. Det är faktiskt ganska roligt.
Att jag, genom att pilla på en liten skruv, medan jag tänkte intensivt på något som säkert var viktigt, lyckades rasera mitt elpiano i arbetsrummet till en liten hög...det är ganska roligt! Jag skrattade i alla högt för mig själv. I treklanger, i vanlig ordning..
Bättre än så här blir det nog inte idag.
Nåväl.
Har för övrigt ändrat beordrat till beordrad...bara så ni vet.
Jag är faktiskt bäst...
...på att göra ingenting. Jag har nu spenderat en hel dag fullt sysselsatt med just detta. Visst, jag har tvättat lite, men i övrigt gjort just inget.
Frågan är om jag själv känner att det är besvärande? Nja, blir svaret. Jag har inga problem med att göra inget men jag har problem med anledningen till att jag just nu inte ens orkar sätta höger fot framför vänster och gå.
Ibland har jag svårt att förstå den som skapade mig med en hjärna. Det är min hjärna som ställer till det för mig nu. Den arbetar och arbetar. Otroligt flitig, faktiskt. Resultatet är dock att jag blir handlingsförlamad. Har under helgen fått en enorm komplimang om min person och min intelligens och det tackar jag för. Tror dock inte att personen i fråga syftade på min IQ utan snarare min sociala intelligens. Jag kan tydligen, oftast, tänka ett steg längre, för att uttrycka mig lagom diffust. Detta står högt upp på min egen lista. Att förstå sina egna handlingar och konsekvenserna av dem. Att förstå sin plats i ett socialt sammanhang. Att kunna läsa av andra människor. Att kunna vara verbal. Att ha ett stort hjärta. Kombinationen av dessa element och fler därtill gör mig tydligen intelligent. Det känns jättebra! Det känns fantastiskt att bli sedd på det sättet!
Ändå är det min förbannade hjärna som ställer till allt! Vet inte vad jag ska göra nu. Alternativen är klart begränsade, kan man väl säga...
Får väl helt enkelt återgå till att göra....ingenting....
