Ny blogg.
Jag har gjort som så många andra. Flyttat mig.
http://anniepie-anniepie.blogspot.com/
Nu är det så dags.
Jag lever med en norrlänning. Eller.....ja, han är i alla fall från Gävle. I Vilhelmina eller någon annanstans nära frys-arslet-av-dig-stan skulle han förmodligen bli kallad Stockholmare men rent geografiskt ÄR han faktiskt norrlänning. Han beter sig också ganska ofta som en sådan om man nu ska rationalisera lite och tänka stereotypiskt. Han är väldigt lugn. Han höjer aldrig rösten. Han är eftertänksam. Han pratar inte i onödan. Jag kan babbla på i timtal medan han snällt är tyst och lyssnar. Pratar han så är det mest svar på tal och det i övrigt mest nödvändiga.
Det finns dock tillfällen när han frångår sitt norrländska beteende och därmed driver mig till vansinne. Stundom drabbas han av någon slags ohejdbar mundiarré. Vi kan spendera timmar tillsammans på helgerna där jag pratar och han är tyst. På kvällarna pratar jag om hur min dag varit och han är tyst. Vi kan åka miltals i bil och jag pratar men han är tyst.
När väljer han då att tala? Jo, när jag är stressad och på väg till jobbet kvart i nio på morgonen. DÅ ska han dra hela veckans händelser med alla detaljer. Eller när mitt favoritprogram sänds på tv. Det som jag väntat på hela lång veckan. DÅ ska det babblas i oändlighet om meningslösa småsaker som Steve Lukathers nya platta eller neonfärgade gitarrsträngar. När jag, efter att ha spenderat en hel dag med sångelever som inte alltid är så tystlåtna, vill sätta mig i fåtöljen med en kopp thé och njuta av tystnaden så kan jag räkna med att han går i gång. Då väller det ut meningslöst dravel ur honom och jag vill bara skjuta honom, lägga honom i en låda och gömma honom längst in i en garderob.
Han må vara född norrlänning men stundom är han bara en vandrande källa till oljud...
Jag vet, pappsen, jag ska inte gnälla. Han är en jäkel på att mäta i alla fall. (Och nu fnissas det både i himlen och på jord!)
Idag har jag sett Jesus.
Det är sant.
Där stod jag och kvistlackade i lugn och ro och plötsligt var han där. Jag kan svära på att kvistarna i just den brädan var formade som ett ansikte och inte vilket ansikte som helst utan Jesus! Detta fick mig att kasta upp händerna i luften och prisa Gud för att nissarna som skapar kvistlack har gjort den lätt turkosfärgad så att man faktiskt SER var (eller över huvud taget ATT) man har kvistlackat. Lacken har fortfarande samma förbannade mjölkaktiga konsistens men förut var den ofärgad. Det fanns inte en chans i h**** att man skulle kunna se var man målat eller inte målat. Så tack för det, Jesus. Eller John Lennon. Det kan ha varit John Lennon också. Eller min gode vän, Christer. Han är ganska lik John Lennon. Så det kan ha varit han. Fast det var nog Jesus. Likaså var det nog E.T. på den andra brädan. Fast det kan ju ha varit Sibel också....
Hallejuja, papps! Jag säger bara halleluja!
Saknar.
Ett år idag. Jag kan inte fatta att ett helt år har gått, pappa. Jag minns fortfarande varje detalj av den där natten och dagen när vi satt hos dig.
Det sägs att man har ett sorgeår. Det räcker inte. Såret är fortfarande vidöppet och jag saknar varje dag. Tänker på dig jämt. Tiden förflyter och dagar blir till veckor och månader men ännu har jag nog inte helt fattat att du inte kommer tillbaka.
Men sorg är inte bara ledsamhet. I sorgen och saknaden finns alla minnen och i alla minnen med dig, pappa, är skrattet så stort. Som vi har skrattat! Vi skrattar än. När vi pratar om dig, tänker på dig, minns dig, då skrattar vi. Du hade dina egenheter som drev oss till vansinne men, jösses, vad vi skrattade samtidigt!
I sorgen och saknaden finns vi också för varandra, pappa. Vi tar hand om varandra. Vi är en familj. Din familj. Inget kan ändra det och vi gör vårt allra bästa för att vårda det. Vi försöker bättra oss där vi brustit förut och är ännu närmare varandra i det som varit bra.
Ett år. Igår kändes det jobbigt att det idag skulle vara ett år men idag känns det som vilken dag som helst. Jag behöver inte ha speciella datum eller dagar när jag saknar dig och tänker på dig, pappa. Jag saknar dig och tänker på dig jämt. Så det blir en fin dag idag, har jag bestämt. Ännu en dag att minnas dig.
Älskar dig, pappsen!
Too much ass, too much information.
Vart jag mig än vänder så nog fasen ska det vara nån ung herre i övre tonåren som ska visa mig sin ända. Överallt dessa förbannade nedhasade byxor där halva arslet hänger ut. Vad är det för något? Jag förstår inte? Varför vill de visa sina randiga, prickiga, rutiga, färgglada, inte så färgglada kalsonger överallt? Eller är det så att vi ska vara glada och nöjda över att de faktiskt HAR kalsonger på sig i det ögonblicket Ghazaremsan exponeras?
Min far hade förmodligen gått fram till en eller annan av de unga herrarna och lämnat dem en slant och sagt "Här har du till ett par byxor i rätt storlek, stackars pojk!"
Det klagas vilt på alla tjejer som uppträder i minimala små klänningar och kjolar och ser så "slampiga" ut. Ja, det gör de förvisso. Det blir vidrigare och vidrigare med åren att se åk nio gå till skolavslutning. Man kunde tro att det vore utställning i Red light-district....men killarna är ju inte mycket bättre!!! Ändor, ändor, överallt ändor!!
Nu tänker säkert någon förnumstig människa kommentera detta och säga att jag behöver ju inte titta då. Men vart i hundan ska jag titta? Jag står som bäst i grönsaksdisken på Maxi för att införskaffa isbergssallad: ända. Vid trafikljusen försöker jag undvika att köra över en cyklist (för det får man tydligen inte enligt svensk lag..idiotiskt): ända. Har GeMulektion: ända. Sitter på ett café: ända. DRA UPP BYXORNA FÖR SATAN!
Nog om detta.
Igår var det midsommarafton, papps. Förbannat trevlig midsommarafton. Saknar dig. Varje dag.
Nähä du, nu tar vi lite frukost i det gröna va, papps?
Stopp, stopp, stopp!
Nänä....nu är det nog. Jag har inte inlett någon diskussion men tänker banne mig avsluta den. Jag har inte med det att göra. Lämna mig ifred.
Till något helt annat...i morgon ska man damma av engelskan igen. Hade kanske behövt ditt lexikon, pappsen. Ska göra mitt bästa att vara korrekt mot Mr Butterfield. Hur nu det ska gå... Enbart namnet får mig att vilja brista ut i skratt. Smörfält. Kom igen...lite roligt är det väl ändå, papps?
Som man sår...
Min skörd smakar smaskens. Hur är det med din?
Det är allt lite märkligt...
.....att när jag tittar på Top Model blir jag plötsligt sugen på popcorn, chips, choklad och fett.
Det måste bero på att de stackars modellerna ser så hungriga ut.
Snö.
Jag hatar snö. Har skottat uppfarten för fyrahundratrettionde gången denna vinter. Till min hjälp har jag en skyffel samt en snösläde. Utan snösläden skulle jag gå under. Jag tycker om min snösläde. Det har jag gjort hela den förbannade vintern. Tills idag.
När jag står på uppfarten, svettig, slut och eländig och har skottat mig halvvägs fram till bilarna hör jag ett glatt kvittrande någonstans bortom garaget. Där står grannfrun med ett leende på läpparna och konstaterar att "det har minsann snöat lite i natt." Är hon helt från vettet????? Det har snöat som bara %&#? och hon LER? Med frenetisk energi fortsätter hon sedan skottandet av sin garageuppfart som är dubbelt så stor som min och använder en liten skyffel. En skyffel. Ingen snöslunga, ingen snösläde, ingen traktor. En skyffel. Hela hennes person blir ett enda stort hån mot min svettiga, trötta lekamen och framför allt min snösläde.
Numera hatar jag inte bara snön. Jag hatar även grannfrun. Och Patrik Sjöberg. Han är en gris.
Söta pappsen, varför gjorde du dig av med snöslungan? Just nu hade jag hellre ärvt den än de fina tavlorna, servisen och smyckena. Ja, jag vet att du fastnade med handen i den och därför förpassade den till snöslungehimlen men handen satt ju kvar så det hade ju inte varit så himla farligt att låta din, inte alls klumpiga och osmidiga, dotter överta den....
Jag är en tax.
Jag är en jäkel på att skotta snö och jag har nya glasögon. Stundom får jag umgås med en vacker älg.
Andra gånger håller jag på att bli polisanmäld för att jag parkerat vid Ica.
På söndag ska vi se om älgen klätt taxen rätt och taxen ska lära älgen gå i skor.
Är inte livet underbart, så säg?
Tände ljus idag. Precis som vanligt. Lät inte snön stoppa oss. Insåg fnissande att ingen annan skottat sig ut för att tända ljus, så t.o.m. i detta vinterlandskap är du speciell. Mest speciell i hela världen för mig! Saknar dig. Kärlek!
Energislukande skitstövlar....
...finns det uppenbarligen gott om. Det som förvånar mig är att ni inte bryr er mer om ert rykte. Tydligen är det viktigt med "innelistan". Well, well, nu har jag lärt mig denna bistra sanning.
Advent närmar sig. Underbart! Gardinerna uppe, nya köksmöbler beställda, lussebak om två veckor. Me like this!
Vi är likadana du och jag, pappa. Lika galna i allt vad jul, julpynt och mammas köttbullar heter! Detta år blir det mer av allt. För din skull. För du hänger väl med? Det tar jag för givet, pappsen... Ja, jag vet, du tycker matmöbeln är onödigt dyr och vi har ju en som funkar och bla, bla, bla......men nu har JAG bestämt. Det blir fint med dina fantastiska silverljusstakar på, det vet du!
Nåväl, åter till mitt vackra glas med en skvätt rött i. Ja, jag vet, pappa, det är onödigt det med....men ack, så gott!
Advent närmar sig. Underbart! Gardinerna uppe, nya köksmöbler beställda, lussebak om två veckor. Me like this!
Vi är likadana du och jag, pappa. Lika galna i allt vad jul, julpynt och mammas köttbullar heter! Detta år blir det mer av allt. För din skull. För du hänger väl med? Det tar jag för givet, pappsen... Ja, jag vet, du tycker matmöbeln är onödigt dyr och vi har ju en som funkar och bla, bla, bla......men nu har JAG bestämt. Det blir fint med dina fantastiska silverljusstakar på, det vet du!
Nåväl, åter till mitt vackra glas med en skvätt rött i. Ja, jag vet, pappa, det är onödigt det med....men ack, så gott!
Hon nyser utan orsak...
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article6112658.ab
....ja, för det finns ju inget annat allergiframkallande i hemmet.
....ja, för det finns ju inget annat allergiframkallande i hemmet.
Fars dag.
Saknar dig! Sitter här och äter frukost och saknar dig. Hade du varit här hade du förmodligen sagt;
"Unge, klockan är tio. Sätt lite fart nu! Hur dröli´ kan man va´!?"
Ja, ja, jag ska.....
Bara en kopp thé till....
...och en pepparkaka...
Älskar dig, pappsen!
"Unge, klockan är tio. Sätt lite fart nu! Hur dröli´ kan man va´!?"
Ja, ja, jag ska.....
Bara en kopp thé till....
...och en pepparkaka...
Älskar dig, pappsen!
Tiden går.
Vanligtvis skriver jag gärna om saker som irriterar mig. Idiotiska expediter och konstiga tanter är min specialitet. Denna gång blir det något annat. Något mer känslosamt. Något konstigt och oerhört personligt. Något som på något sätt bara måste på pränt.
Tre månader. Tre månader sen min underbara pappa dog. Tre månader av sorg och saknad men också otroligt mycket skratt och glada minnen.
Jag pratade med dig idag. Kände mig ledsen och rädd och, av någon anledning, skyldig på något sätt. Jag bad om ett tecken på att du vet. En förvissning om att du vet att vi gjorde vad vi kunde. Att vi älskade dig då och aldrig slutar älska dig. Kvällen går och plötsligt har jag ett mail i min inkorg. Den ena av mina underbara brorsdöttrar har skrivit följande till mig. För att hon vet att jag förstår, skriver hon.
Tre månader. Tre månader sen min underbara pappa dog. Tre månader av sorg och saknad men också otroligt mycket skratt och glada minnen.
Jag pratade med dig idag. Kände mig ledsen och rädd och, av någon anledning, skyldig på något sätt. Jag bad om ett tecken på att du vet. En förvissning om att du vet att vi gjorde vad vi kunde. Att vi älskade dig då och aldrig slutar älska dig. Kvällen går och plötsligt har jag ett mail i min inkorg. Den ena av mina underbara brorsdöttrar har skrivit följande till mig. För att hon vet att jag förstår, skriver hon.
Jag vill ha platsen på bänken bredvid din
jag önskar att jag fick vakna där du är
men det är egentligen lönlöst att hoppas
när varje andetag är en smärtsam barriär
Så jag går vidare mitt i livet
och låter vackra minnen ersätta öppna sår
hela tiden går jag envist framåt
trampar i dina trygga spår
Jag önskar att jag hade makt över tiden
och att jag inte behövde någon tröst
Vi kan kanske inte vara större än livet
men hos mig är du alltid störst
Jag ser dig ibland i mängden
och jag vill ropa ut ditt namn
men det är inte din mössa på snedden
det är inte din starka famn
Så jag sluter mina ögon
och låter minnen vara det jag ser
och det värmer mer än något annat
att du i minnet alltid ler
MCR 2009 11 05
Jag hoppas att hon inte blir arg för att jag publicerar hennes vackra ord. För mig är det mer än ord. För mig är det ett tecken. Jag vet att orden är hennes och att du inte lagt dem i hennes mun, pappa, men jag vet också att du nog ändå var med och satte pennan i hennes hand och hjälpte henne rikta orden just till mig. Tack, pappa! Tack, älskade brorsdotter! Just nu gråter jag men innerst inne ler jag precis som du i minnet alltid ler....
Till John och resten av världen.
Jag har fått en kommentar kring mitt inlägg om förhatliga ord. Många gånger får man glada tillrop av vänner bland sina kommentarer. Ibland syftar kommentarerna till att sympatisera med mina åsikter och en och annan gång har jag fått någon idiotkommentar som mest bara är fullständigt meningslös. Denna gång har jag fått konstruktiv kritik. Följande skriver signaturen John:
Nu tänker jag försvara min åsikt.
Nej John, jag går heller inte omkring och citerar betygskriterier. Jag har bättre sätt att uttrycka mig. Jag använder mig också av slanguttryck och ibland förenklar jag mitt talspråk av praktiska skäl men långt ifrån alltid. Jag förstår vad du menar när du pratar om språklig utveckling. Jag har inget emot språklig utveckling alls. Däremot ryser jag vid tanken på språklig avveckling. Nu är jag ju ungefär hundra år äldre än du vilket gör att jag har mycket svårare att ta in sms- och mailspråk och slang, t.ex. Det präglar givetvis också min åsikt i fallet när det gäller ordet "pepp". Jag tycker att man bör skriva "det är.." i stället för "d e..". Jag ser inte fram emot den dagen då "Yo" kommer att stå skrivet i SAO.
Jag kan också förstå att man inte alltid väljer att använda ordet förväntansfull men jag kan inte förstå att det utesluts hela tiden. Faktum är att förväntansfull ibland är mer uttrycksfullt än "pepp".
Vid ett tillfälle där jag medverkade användes ordet "pepp" så till den milda grad att min allergi mot ordet skapades. "Jag är så pepp på den här konserten." "Det här ackordet är verkligen pepp." "Åh, mat! Pepp på det." "Fan, vad pepp det låter." Så här fortsatte det under den intensiva helg vi spenderade tillsammans. Hur ska vi kunna förstå varandra om slangord används på detta sätt? Vad är de olika betydelserna av ordet i dessa fall? Jag kan förstå att språklig utveckling innebär att LÄGGA TILL ord men inte att andra ord UTESLUTS. Vad tycker du?
Språket är i sin enklaste form ett sätt för oss att kommunicera. Där inte språket räcker bidrar vi med kroppspråk och teckenspråk av olika slag. Detta är ju fullständigt nödvändigt och helt självklart. Däremot anser jag att vi som faktiskt fått en utbildning i svenska språket och brukar det som vårt modersmål bör kunna använda en större del av det än att byta ut ett antal uttryck mot t.ex ordet pepp. Jag kräver inte att alla ska gå omkring och prata akademisk svenska bara för att man kan, men att kunna använda några fler ord för att uttrycka glädje och förväntan än ordet "pepp" kan bara inte vara för mycket begärt. Vi kräver av invandrare att de ska läsa svenska och förstå inte bara orden utan också innebörden av språkets olika tonfall. Varför kräver vi inte samma sak av oss med svenska som modersmål? Jag bara undrar...
Pappa, vet du vad pepp är? Förmodligen inte. Om jag någon gång hade använt det hade du förmodligen sagt "Prata så man begriper, unge!" Ska du säga, som hade fler dialektala omvändningar än nån annan jag känner....
Nej du, pappsen, nu blir det frukost och en ny, härlig arbetsdag!
"Pepp" är ett slanguttryck, möjligtvis kan det i framtiden bli ett ord. Det beror helt på om ordet sprids bortom de Småländska hålorna och ut i landet, men spelar det någon roll? Det kallas språklig utveckling.
Dessutom behöver det inte nödvändigtvis betyda "glädje".
Snarare betyder det förväntan inför något.
"Åh, jag känner mig så förväntansfull inför filmkvällen på fredag" tar ack så mycket längre tid än att säga "Fan vad pepp med film på fredag". Eller hur?
Sen kan man tycka vad man vill om det, men jag vill inte gå runt och prata som om jag citerade skolans betygskriterier jämt och ständigt.
Tack för mig.
Nu tänker jag försvara min åsikt.
Nej John, jag går heller inte omkring och citerar betygskriterier. Jag har bättre sätt att uttrycka mig. Jag använder mig också av slanguttryck och ibland förenklar jag mitt talspråk av praktiska skäl men långt ifrån alltid. Jag förstår vad du menar när du pratar om språklig utveckling. Jag har inget emot språklig utveckling alls. Däremot ryser jag vid tanken på språklig avveckling. Nu är jag ju ungefär hundra år äldre än du vilket gör att jag har mycket svårare att ta in sms- och mailspråk och slang, t.ex. Det präglar givetvis också min åsikt i fallet när det gäller ordet "pepp". Jag tycker att man bör skriva "det är.." i stället för "d e..". Jag ser inte fram emot den dagen då "Yo" kommer att stå skrivet i SAO.
Jag kan också förstå att man inte alltid väljer att använda ordet förväntansfull men jag kan inte förstå att det utesluts hela tiden. Faktum är att förväntansfull ibland är mer uttrycksfullt än "pepp".
Vid ett tillfälle där jag medverkade användes ordet "pepp" så till den milda grad att min allergi mot ordet skapades. "Jag är så pepp på den här konserten." "Det här ackordet är verkligen pepp." "Åh, mat! Pepp på det." "Fan, vad pepp det låter." Så här fortsatte det under den intensiva helg vi spenderade tillsammans. Hur ska vi kunna förstå varandra om slangord används på detta sätt? Vad är de olika betydelserna av ordet i dessa fall? Jag kan förstå att språklig utveckling innebär att LÄGGA TILL ord men inte att andra ord UTESLUTS. Vad tycker du?
Språket är i sin enklaste form ett sätt för oss att kommunicera. Där inte språket räcker bidrar vi med kroppspråk och teckenspråk av olika slag. Detta är ju fullständigt nödvändigt och helt självklart. Däremot anser jag att vi som faktiskt fått en utbildning i svenska språket och brukar det som vårt modersmål bör kunna använda en större del av det än att byta ut ett antal uttryck mot t.ex ordet pepp. Jag kräver inte att alla ska gå omkring och prata akademisk svenska bara för att man kan, men att kunna använda några fler ord för att uttrycka glädje och förväntan än ordet "pepp" kan bara inte vara för mycket begärt. Vi kräver av invandrare att de ska läsa svenska och förstå inte bara orden utan också innebörden av språkets olika tonfall. Varför kräver vi inte samma sak av oss med svenska som modersmål? Jag bara undrar...
Pappa, vet du vad pepp är? Förmodligen inte. Om jag någon gång hade använt det hade du förmodligen sagt "Prata så man begriper, unge!" Ska du säga, som hade fler dialektala omvändningar än nån annan jag känner....
Nej du, pappsen, nu blir det frukost och en ny, härlig arbetsdag!
