Reflektioner.
Har funderat lite och kommit fram till att följande småsaker irriterar mig;
- Smileys i sms och mail. Hatar dom. Det är den lates sätt att försöka dölja sin bristande språkbegåvning och sin bristande ambition till gott språkbruk. Försökte ett tag haka på trenden men lärde mig aldrig förstå mer än glad smiley och ledsen smiley. Till vad brukar man dessa två? Man kan ju lika gärna skriva att man är glad eller ledsen. Eller så beslutar man sig helt enkelt för att ringa eller ses öga mot öga. Enklare och betydligt trevligare, om ni frågar mig.
- Schemat nästa vecka. Det kommer i princip att vara fysiskt omöjligt att klara av veckan som kommer. Mentalt är det katastrof.
- Idioter i trafiken som misstar de vita markeringarna vid farthinder för övergångsställe eller uppmaning att lämna företräde. Kör inte bil om ni inte vet skillnaden eller ännu hellre, stanna hemma helt och hållet.
- Min vänstra hand. Den är som gjord för att spela oktaver och inget annat än oktaver.
Följande småsaker känns helt ok;
- Chokladpraliner. Syndigt gott.
- Övrigt syndigt och gott.
- Fåniga småleenden. Alltid lika roande.
Världsdelar och bystchocker.
Jag har oerhörda problem. Ingen kan förstå hur jobbigt det är att vara jag. Jag lider helvetiska kval och om två veckor har vi konsert och då ska allt vara på plats. Letade heeela dagen igår efter något vettigt att ha på mig. Sprang omkring i otaliga butiker och trängdes med halva universum för att hitta den perfekta outfiten. Stort problem. Eller egentligen flera små problem sammanlänkade med varandra. Ångrar mig igen. Förutom det uppenbara att jag hatar att trängas i butiker med ett stort antal tuggummituggande och felsminkade tonåringar, deras oroliga föräldrar och (sist men inte minst) alla kritiska ögon som stirrar på en redan när man gör entré i en affär så har jag flera STORA problem sammanlänkade vid varandra. Sammanlänkade vid min kropp.
Problem nr 1: världsdel. Min bak är stor som en lagårdsvägg. För mig är det egentligen inget märkvärdigt. Jag har levt med den i flera år och tycker att den fungerar alldeles utmärkt att sitta på, bli påkörd på och den följer med mig som en god vän vart jag än går. Problemet med den är att om den ska kläs så kräver det lite tid och omsorg. Jag kan inte bara slänga på världsdelen vilka byxor eller vilken kjol som helst. För att hitta ett par byxor som följer de väl tilltagna kurvorna på rätt sätt behöver man ha mer tid än två veckor och man behöver definitivt fler än fyra affärer. Nu ljuger jag kanske lite. Det finns fler än fyra affärer i staden jag besökte under gårdagen. Det finns dock inte fler än fyra affärer för världsdelar. För små pygmérumpor finns det ett överflöd av butiker att välja mellan. Alltså åkte jag byxlös därifrån.
Problem nr 2: bröst. Jag är begåvad med en s.k. hylla. Trivsamt, kanske en del skulle säga och jag klagar för all del inte. Mina raringar och jag trivs tillsammans. De har alltid blivit uppskattade på ett sätt som nästan gör min personlighet avundsjuk. Problemet är att de flesta modeller på toppar och tunikor och klänningar idag, år 2008, passar för flickor med liten nätt cd-hylla. Inte för en lagerhylla lämplig för förvaring av vinterdäck. Det känns fullständigt oviktigt för mig att förstora de behag som redan är väl tilltagna. Framhäva, javisst, men inte förstora. Alla plagg jag provade igår gör att jag mer och mer liknar Dolly Parton. Lägg därtill min blonda kalufs och vi är nästan hemma. Åtminstone om man jämför från revbenen och uppåt. Väljer man istället en modell som är till för att framhäva så blir risken överhängande att resultatet blir just...överhängande! Varför i hela friden ska det vara så svårt att få dem att stanna på sin plats? Jag åkte följdaktligen hem utan vare sig topp, blus eller tunika.
Jag har oerhörda problem och det är otroligt synd om mig, eller hur?
Jag hittade i alla fall ett par fantastiskt snygga, röda skor. Undrar om de funkar med svart plastsäck?
