Anna vs Sessan.......vem vinner?
Så har vi slagit vad. Här ska det räknas steg t.o.m. skolavslutningen och sen föräras jag en middag på Steakhouse. Jag förutsätter givetvis att jag vinner även om Sessan tror att han är listig och skuttar runt som en liten kanin i sitt rum. Jag hör honom nog. Sträckan till dörren, då han ska gå iväg för att kopiera, är kanske tre meter vilka han vanligtvis tar med lika många steg. Inte nu, inte. Nu trippas det för fullt och sträckan avverkas med närmare femton steg, allt för att vinna över mig i juni. Undrar vad hans elever tänker när han helt plötsligt utför the Silly Walk varje gång han ska flytta sig....Själv känner jag att det finns två vinster med detta vad. Dels en fantastisk middag, som jag kommer att njuta av varje sekund (fortfarande segerviss!), dels det faktum att jag på senare tid faktiskt sett en antydan till haka i mitt ansikte. Stegräknaren var motivationen jag behövde för att kämpa på och försöka avtäcka ett kindben och kanske rent av en midja. Nu vill jag bara gå, gå, gå! Sessan, jag ska klå dig så det visslar om det!! Så det så!
Saken är ju den att just nu krävs det en viss procedur för att ställa sig på vågen. Först måste man väga sig på morgonen, efter diverse toalettbestyr. Det är fullkomligt otänkbart att äta något innan man äntrar detta vansinnesredskap! Sen måste man ju klä av sig naken för t.o.m. ett part trosor kan ju väga ett par kilo. (Ni läste väl den oerhört spännande artikeln i Aftonbladet om den lilla killen som släckte branden hemma i köket med mammas jumbotrosor?) Sen står man där hungrig, naken och ful och gnuggar sig i ögonen och tänker att siffran ser säkert så konstig ut för att jag inte har glasögonen på mig. Nu är det ju otänkbart att ta på sig glasögonen eftersom även dessa förmodligen väger åtta kilo, så blind som en nyfödd kattunge manövrerar man kroppen i någon slags dubbelvikt position (Innan man kollat att dörren är låst. Föga smickrande position om nån skulle se en...) för att upptäcka att det inte alls var något fel på synen. Av denna anledning glädjer det mig att vi, som en ytterligare bonus till mina numera invanda promenader, fått stegräknare. Här ska traskas och traskas och i juni kan jag förhoppningsvis gå in till min lilla väninna på HM och, på obarmhärtigt övertrevligt vis, tala om att jag numera faktiskt kommer i HM:s kläder men att jag min viktnedgång till trots fortfarande har den hjärna hon saknar. Efter det ämnar jag handla av annan expedit.
Häpp!
Kommentarer
Trackback
