Allt är precis som vanligt.
Inget ändrar sig. Samma feghet, samma kurragömmalek. Samma jävla diplomati. Antar att det slutar precis som vanligt också. Sparka på Anna. Gör det. Hon tål.
Det kan ni ge er fan på. (Ursäkta ordvalet.) Jag tål.
Allt är, som sagt, precis som vanligt. Utom en sak. Efter sju sorger och åtta bedrövelser så kommer inte detta oupphörliga favoriserande att ta kål på mig. Detta betyder ingenting i längden. Ni är inte viktiga för mig om det är så här det ska vara. Det finns annat i livet jag värderar högre.
Det är mest trist för er att det som en gång var respekt mest övergått i förakt.
Lika I care.
Kommentarer
Trackback
