Anniepie

Jag har alltid varit handlingskraftig. I vissa situationer är jag fortfarande det. Jag är ofta den som ser till att det händer saker på jobbet. Jag är ofta den som fixar mat när alla är hungriga även om det så innebär att laga omelett på nästan inget klockan tre på morgonen i en väns kök. Jag är den som tar kontakt, fixar och styr så att föräldrarna har det bra.
Om någon retar mig är jag stundtals handlingskraftig på gränsen till vad som är tillåtet. Helylletjejen i sin fula, fula hemstickade mössa hamnade i vägen för min vrede dagen innan nyårsafton.
Jag kliver på tåget. Kliver över väskor som ligger slängda i mittgången trots att det fanns gott om avställningsyta där det övriga bagaget var. Kliver ÖVER! Ojdå, säger helylletjejen, jag trodde inte nån gick på här. Vadå? Är du synsk, eller? Såvitt du inte har personlig tillgång till SJ:s bokningssystem kan du väl inte veta? Eller bestämmer du helt enkelt vem som går på var? Är du Gud?
Allt detta tänker jag men säger i stället, ovanligt lent för att vara jag, inte kunde du väl veta att lilla jag skulle komma här och gå i vägen för dina väskor? Helyllemössan suckar, reser sig upp och flyttar sina väskor. Hon kostar på sig ett leende när hon inser att jag ska sitta på sätet bredvid henne, vid fönstret. Med sitt bleka leende och sin fula, fula mössa ställer hon sig sedan och väntar på att jag ska sätta mig.
Det är då hon begår misstaget att trumma irriterat med fingrarna mot ryggstödet. Fan flyger i mig och jag börjar långsamt och metodiskt att vika min halsduk i exakt lika stora delar alltmedan hon står upp och trummar. På samma sätt stoppar jag in min ena vante i den andra och bäddar ner dem först i den högra fickan, men ångrar mig efter en stunds eftertanke och lägger dem i vänstra fickan.
Helylleflickan har dålig balans. Hon tumlar omkring när tåget startar och trummar än mer intensivt medan jag försöker tänka som en sjöman, böja knäna och följa med sjögången. Jag viker nu ihop min kappa enligt konstens alla regler men först efter att jag knäppt varannan knapp. Allt läggs på hyllan och jag rotar igenom innehållet i min väska innan jag slutligen sätter mig ner. Hellylletjejen ler nu något mer besvärat och sjunker hastigt ner på sin plats, sätter sig tilrätta och sluter ögonen.
Aj, aj, Anna är inte färdig med henne än. Precis när jag hör att hennes andetag börjar närma sig sömn petar jag med ett lite för agressivt finger på axeln och frågar om hon vet var restaurangvagnen ligger. Hon svarar sömndrucket att det är vagn fyra. Tack, säger jag och lutar mig tillbaka bara för att fem minuter senare be henne resa sig då jag ska gå och handla.
Helylletjejen är nu något irriterad. Stackars henne. Nu prasslar jag med min baguette och slurpar i mig mitt mineralvatten medan jag läser en bok och skrattar halvhögt åt skämten. När maten är avslutad väntar jag lagom länge innan jag ber henne släppa ut mig igen då jag absolut måste gå på toaletten. Helylletjejen är nu inte längre irriterad utan snarare ett nervvrak och erbjuder mig platsen vid gången resterande del av resan. Nej tack, svarar jag. Jag sitter gärna vid fönstret. Hon ler ett nervöst leende mot mig och säger tvekande okej.
Sen var Anna nöjd.
Jag vet att jag är en aning sadistiskt lagd men reta då inte upp mig i onödan i situationer då vi alla sitter i samma båt. Eller som här, samma tåg.

Vad har nu detta att göra med rubriken. Jo, denna händelse samt en del tankemöda slet mig upp ur självömkan och fick mig att konstatera att det är på tiden att jag blir som vanligt igen. Det är dags för handling. Det är sådan jag är. Det diskuterades kring "doers and thinkers" runt matbordet häromdagen och på tåget inser jag plötsligt att det är nu som gäller, inte i morgon.

Dags för Anna.