Sång är starkt.
Tittade ikväll på körslaget och får se Hanna Hedlund fälla tårar av lycka då hon och hennes kör får tävla vidare ytterligare en vecka. Upptäcker att det trillar en tår längs med min egen äppelkind under tiden och blir lätt förvånad. I nästa sekund undrar jag varför. Jag vet ju faktiskt hur det är. Sång är starkt. Körsång är ännu starkare.
Min gode vän Fredrik frågar alltid förvånat "var är solisten då?", när enbart kören ska sjunga. Han har inte riktigt förstått poängen. Min sambo upphör nog aldrig att förvånas över det faktum att jag åker 14 mil per vecka för att leda en kör. Han har inte heller fattat poängen.
Som körledare kan man göra som man, i klassisk konstmusik, brukar. Man kan leda kören i evigt sökande efter den perfekta klangen, den renaste tonen, den mest utsökta nyanseringen och den största kontrollen. Dessa körledare väljer att låta sin kör anteckna när det ska vara forte respektive pianissimo, legato respektive staccato, andning eller överbindning, osv. Så funkar inte jag. Personligen tycker jag det känns bäst när man kan behandla kören som vilket annat instrument som helst. Man spelar på dagsform, instumentets förmåga, den inneboende känslan och förmågan att kommunicera. Jag lyckas inte alltid men när jag gör det är känslan alltid densamma. Euforisk. Bättre än.......ganska mycket! Det är som att öppna en väska full med solsken som får en att le hela dagen.
Jag vet hur jag känner mig när jag själv sjungit och vet att jag lyckades. Jag lever på det i flera dagar. Veckor t.o.m. Om man tar den känslan och multiplicerar den med pi så kanske vi närmar oss svaret för hur känslan är när en grupp människor når samma mål.
Många undrar hur man kan stå där och lipa i direktsändning. Det är ju bara körsång. Min fråga är denna; hur många av er tuffingar fäller inte en liten tår av glädje då tre kronor vinner OS eller VM? Hur många av er hoppar inte jämfota av glädje och pratar om denna händelse i veckor efter? Same, same, tuff guys!
Allt handlar om laganda och att prestera något som är större än en själv. I körsång handlar det om det gemensamma uttrycket. Det är stort. Större än man kan tro.
Som sånglärare är man får man se fler tårar av både glädje och sorg än någon annan instrumentallärare. Det beror på att rösten är definitionen av oss själva. Vår egen röst talar om för oss vem vi är, att vi finns. En enkel förkylning kan få oss att låta oigenkännliga och detta är alltid lika obehagligt eftersom en liten del av oss försvinner när rösten försvinner.
Körsång är bara ett sätt att få vår egen röst att höras, men i ett sammanhang där man får tryggheten av andra som också vill samma sak. Det är starkt. Det gör att tårarna trillar av sorg när man inte får sjunga vidare eller av glädje när man får det.
Så låt oss sjunga tillsammans. Låt oss dela upplevelser tillsammans. Låt oss skratta och gråta tillsammans. Somliga spelar hockey. Jag, och några till, sjunger.
Tralalala!
Min gode vän Fredrik frågar alltid förvånat "var är solisten då?", när enbart kören ska sjunga. Han har inte riktigt förstått poängen. Min sambo upphör nog aldrig att förvånas över det faktum att jag åker 14 mil per vecka för att leda en kör. Han har inte heller fattat poängen.
Som körledare kan man göra som man, i klassisk konstmusik, brukar. Man kan leda kören i evigt sökande efter den perfekta klangen, den renaste tonen, den mest utsökta nyanseringen och den största kontrollen. Dessa körledare väljer att låta sin kör anteckna när det ska vara forte respektive pianissimo, legato respektive staccato, andning eller överbindning, osv. Så funkar inte jag. Personligen tycker jag det känns bäst när man kan behandla kören som vilket annat instrument som helst. Man spelar på dagsform, instumentets förmåga, den inneboende känslan och förmågan att kommunicera. Jag lyckas inte alltid men när jag gör det är känslan alltid densamma. Euforisk. Bättre än.......ganska mycket! Det är som att öppna en väska full med solsken som får en att le hela dagen.
Jag vet hur jag känner mig när jag själv sjungit och vet att jag lyckades. Jag lever på det i flera dagar. Veckor t.o.m. Om man tar den känslan och multiplicerar den med pi så kanske vi närmar oss svaret för hur känslan är när en grupp människor når samma mål.
Många undrar hur man kan stå där och lipa i direktsändning. Det är ju bara körsång. Min fråga är denna; hur många av er tuffingar fäller inte en liten tår av glädje då tre kronor vinner OS eller VM? Hur många av er hoppar inte jämfota av glädje och pratar om denna händelse i veckor efter? Same, same, tuff guys!
Allt handlar om laganda och att prestera något som är större än en själv. I körsång handlar det om det gemensamma uttrycket. Det är stort. Större än man kan tro.
Som sånglärare är man får man se fler tårar av både glädje och sorg än någon annan instrumentallärare. Det beror på att rösten är definitionen av oss själva. Vår egen röst talar om för oss vem vi är, att vi finns. En enkel förkylning kan få oss att låta oigenkännliga och detta är alltid lika obehagligt eftersom en liten del av oss försvinner när rösten försvinner.
Körsång är bara ett sätt att få vår egen röst att höras, men i ett sammanhang där man får tryggheten av andra som också vill samma sak. Det är starkt. Det gör att tårarna trillar av sorg när man inte får sjunga vidare eller av glädje när man får det.
Så låt oss sjunga tillsammans. Låt oss dela upplevelser tillsammans. Låt oss skratta och gråta tillsammans. Somliga spelar hockey. Jag, och några till, sjunger.
Tralalala!
Kommentarer
Postat av: Hanna
Spot on, babe!!!!!!!!
Postat av: Anonym
Spot on baby!!!
Trackback
