Anniepie

Vanligtvis skriver jag gärna om saker som irriterar mig. Idiotiska expediter och konstiga tanter är min specialitet. Denna gång blir det något annat. Något mer känslosamt. Något konstigt och oerhört personligt. Något som på något sätt bara måste på pränt.

Tre månader. Tre månader sen min underbara pappa dog. Tre månader av sorg och saknad men också otroligt mycket skratt och glada minnen.
Jag pratade med dig idag. Kände mig ledsen och rädd och, av någon anledning, skyldig på något sätt. Jag bad om ett tecken på att du vet. En förvissning om att du vet att vi gjorde vad vi kunde. Att vi älskade dig då och aldrig slutar älska dig. Kvällen går och plötsligt har jag ett mail i min inkorg. Den ena av mina underbara brorsdöttrar har skrivit följande till mig. För att hon vet att jag förstår, skriver hon.

Jag vill ha platsen på bänken bredvid din

jag önskar att jag fick vakna där du är

men det är egentligen lönlöst att hoppas

när varje andetag är en smärtsam barriär

 

Så jag går vidare mitt i livet

och låter vackra minnen ersätta öppna sår

hela tiden går jag envist framåt

trampar i dina trygga spår

 

Jag önskar att jag hade makt över tiden

och att jag inte behövde någon tröst

Vi kan kanske inte vara större än livet

men hos mig är du alltid störst

 

Jag ser dig ibland i mängden

och jag vill ropa ut ditt namn

men det är inte din mössa på snedden

det är inte din starka famn

 

Så jag sluter mina ögon

och låter minnen vara det jag ser

och det värmer mer än något annat

att du i minnet alltid ler

 

 

MCR 2009 11 05