Kritik.

Jag har fått kritik för mitt förra inlägg. 

Till dig, Johan:
Nr 1.
Svar ja, den här bloggen är till för att jag ska få ur mig alla mina aggressioner och frustrationer.
Nr 2.
Hade du läst lite noggrannare hade du sett att jag inte kritiserar de som lider av dyslexi eller liknande. Inte heller kritiserar jag intentionen bakom den kommentar jag valde att citera i förra inlägget, tvärtom lovordar jag dess ursprung. 
Nr 3.
Det jag aldrig kommer att sluta med är att håna (ja, du läste rätt) de människor som konsekvent och medvetet väljer att bryta de regler som finns i vårt svenska språk, oftast med en idiotisk ursäkt som "jag är inte så smart" eller "hur viktigt kan det vara?" eller det välanvända "vem bryr sig?". Jag bryr mig. Att på det viset undvika att anstränga sig är helt enkelt korkat. Är det något jag avskyr så är det när människor fördummar sig själva.
Nr 4. 
Det borde inte vara så svårt för dig att skita i folk som jag.

sär skrivningar, och bristande språk bruk=(

Vad är det för fel på svenska språket? Kan någon förklara det för mig? Om det nu, trots indikationerna som syns i vårt allmänna språkbruk, inte är så mycket fel på vårt språk, VARFÖR KAN VI DÅ INTE ANVÄNDA DET KORREKT???? (Tänk er att jag frustrerat skriker versalerna. För er som inte vet vad versaler är kan jag upplysa om att det är STORA bokstäver.) Personligen tycker jag stundom att interpunktion är ganska klurigt. Jag har också fått påpekat att jag är usel på styckesindelning. Om jag stavar fel beror det oftast på att fingrarna är större än tangenterna och jag är för stressad för att korrekturläsa. Det vore dock UNIKT om jag skulle särskriva då detta inte är regel. Läste följande i ett inlägg på ett forum om vikt;
 din blodsocker kurva kommer att ligga lika stadigt som en folmel ett bil på racer banan. 

Ja, stavfelet är korrekt återgett. Dessutom avslutades meningen inte med punkt utan med en förhatlig smiley. Poängen med inlägget är odiskutabelt. Det är enbart till för att uppmuntra och stödja övriga deltagare i denna viktklubb och det är väl värt vartenda ord. Språkbruket är dock under all kritik. Detta var dessutom inte det enda inlägg där svenska språket behandlades med en nonchalans och brist på respekt som inte kan benämnas som något annat än stötande. Vad är det vi håller på med? Vi kan väl ändå inte vara så naiva att vi tror att ordbehandlarens intåg i våra liv har skalat bort all kunskap och finess kring vårt språk? 
Idioti, det är vad det är. Jag vet att det finns de som kämpar med dyslexi, men de kämpar åtminstone. Om man sätter särskrivning i system har man inte dyslexi, då är man bara rent ut dum. Om man inte sätter större ära vid sitt eget språk att man särskriver till höger och vänster och ersätter uttryck i form av ord med intetsägande smileys borde man varken öppna truten eller bruka skrift. 
Gå i kloster och avge tysthetslöfte. Det är mitt råd.



Dumt.

Det är väl dags att skriva något antar jag. Vad kan jag skriva om, tro? Kanske det faktum att jag haft semester en vecka och rastlösheten river min kropp likt en varulv vid månsken. Under denna första semestervecka har jag hunnit med inspelning av två låtar, 60-årsfest, omstrukturering av garderoben, fransk manikyr, två böcker, två rep, en konsert, laga chili, ge en sånglektion, klippa mig, göra nya slingor, målat och målat om tånaglarna samt gjort pedikyr. Sju veckor kvar av sommarlovet. hur ska detta sluta? Förmodligen lider jag av någon form av bokstavskombination av typen A-Ö. Har någon tips på hur man handskas med detta? Min omgivning verkar inte alltid direkt nöjd med min aktiva personlighet....
Hade dock kunnat sitta i bilen hur länge som helst igår. Efter en väl genomförd konsert (Tack Four Real!) kändes det som rena avkopplingen att slå sig ner och bara åka med. Oftast sitter jag helst själv vid ratten men det finns en del människor som bara kan det där med att köra bil och då är det en njutning att sitta vid sidan av och titta ut genom fönstret och se världen passera utanför. Har några sådana människor i min bekantskapskrets. Trevligt. Somnade som en gris igår kväll och vaknade, som sagt, rastlös. Dumt.
Så, vad händer i morgon? Ytterligare strävan efter sysselsättning antar jag? Har i alla fall inhandlat tre böcker så jag kanske klarar mig till helgen......
Rastlös. Dumt.



Ord, ord, ord.

Det finns vissa ord som cirkulerar i min hjärna och som känns betydelsefulla just nu. Mod är ett av dem. Vi besitter alla en viss mängd mod, somliga av oss mer än andra. Det finns också så många sorters mod. Modet att tala inför en publik. Modet att börja på ett nytt jobb. Modet att bli kär. Modet att hjälpa en annan människa. Modet att leva och modet att dö. Just nu finns det två personer som, enligt mig, är modigare än alla andra i hela världen. Mina föräldrar. Gud vet vad de går igenom just nu, var och en på sitt vis, och hur det än slutar kommer jag resten av mitt liv att beundra dem för det mod de visar just nu. 
Oro är ett annat ord som blivit del av min vardag. Jag har sedan i mars oroat mig varje dag. Jag försöker att släppa taget och tänka att jag inte kan göra mer än mitt bästa men det är svårt. Oron finns där hela tiden. Ibland är den större och mer intensiv. Ibland kan jag bara ana den. Likväl bär jag den med mig varje dag. Oro.
Semester. Nästa ord. Nu närmar det sig. Jag behöver verkligen semester. Jag behöver ro. Frid. Harmoni. Många vackra ord på en gång. Åtminstone är innebörden av dessa ord vacker, vacker, vacker....
Det finns ord som är roliga också. De förgyller vardagen för mig med skratt. Ett av de roligaste ord jag vet är hårboll. Jag vet verkligen inte varför men varje gång jag hör ordet hårboll så vill jag bara skratta högt.
Ett annat roligt ord är engelskans "dropping". Man kan enkelt översätta det med bajs. Jag har egentligen inte någon väl utvecklad kiss- och bajshumor men tycker att det är charmigt att engelsmännen använder ett så fantatsiskt sött ord för något som på svenska mest är äckligt.

Många ord blev det. Minsann.

Long time, no blogg.

Har varit lite frånvarande ett tag. Tiden har försvunnit och livet har spunnit iväg i 180. Det känns som om inget har hänt de senaste månaderna men det är inte sant. Min kropp vet att det inte är sant. Jag är konstant trött, sömnig och utarbetad så det måste ha hänt en väldig massa. Bara så ni vet. Därför har inte bloggvärlden berikats med mina åsikter, reflektioner och upplevelser.

Nu har det dock efterlysts fler reflektioner.

Jaha.

Vad kan jag säga då? 
-Att frånskilda, f.d. vårdbiträden med eländig Västerviksdialekt och åttiotalspermanent inte bör bli läkare i brist på bättre sysselsättning. Detta är inte ett inlägg i debatten kring vårdstrejken. Nej, detta är en högst personlig åsikt som inte har det minsta att göra med lönefrågan utan enbart har att göra med att somliga är födda idioter. 
- Att det irriterar mig oerhört att skor enbart måste vara moderiktiga men inte måste vara bekväma. Har länge letat efter ett par snygga OCH sköna sandaler men finns det att finna??? Nejdå. Vill jag däremot lägga 700 spänn på en tunn plastskiva med remmar som enbart kan åstadkomma skavsår och blodstockning så finns det ett flertal varianter att välja på. Funderar på att göra som en bekant till en god vän och byta linje helt och köpa ett par orangea skor "som är precis såna som dom har i Desperate Houswives". Gode Gud. Om jag vill att mina fötter ska vara knöliga, hårda, krokiga och obrukbara så kan jag handla vilka skor som helst, var som helst. Nu vill jag ju inte det.
- Att det irriterar mig att trots ett flertal dyra utbildningar kan jag fortfarande inte sjunga rent. 


Det som däremot gör mig glad är att solen skiner, sång är roligt när det låter bra och glass med jordgubbar är smaskens. Oavsett tid på dygnet.


Reflektioner.

Har funderat lite och kommit fram till att följande småsaker irriterar mig;
- Smileys i sms och mail. Hatar dom. Det är den lates sätt att försöka dölja sin bristande språkbegåvning och sin bristande ambition till gott språkbruk. Försökte ett tag haka på trenden men lärde mig aldrig förstå mer än glad smiley och ledsen smiley. Till vad brukar man dessa två? Man kan ju lika gärna skriva att man är glad eller ledsen. Eller så beslutar man sig helt enkelt för att ringa eller ses öga mot öga. Enklare och betydligt trevligare, om ni frågar mig.
- Schemat nästa vecka. Det kommer i princip att vara fysiskt omöjligt att klara av veckan som kommer. Mentalt är det katastrof.
- Idioter i trafiken som misstar de vita markeringarna vid farthinder för övergångsställe eller uppmaning att lämna företräde. Kör inte bil om ni inte vet skillnaden eller ännu hellre, stanna hemma helt och hållet.
- Min vänstra hand. Den är som gjord för att spela oktaver och inget annat än oktaver.

Följande småsaker känns helt ok;
- Chokladpraliner. Syndigt gott.
- Övrigt syndigt och gott.
- Fåniga småleenden. Alltid lika roande.


Världsdelar och bystchocker.

Jag har oerhörda problem. Ingen kan förstå hur jobbigt det är att vara jag. Jag lider helvetiska kval och om två veckor har vi konsert och då ska allt vara på plats. Letade heeela dagen igår efter något vettigt att ha på mig. Sprang omkring i otaliga butiker och trängdes med halva universum för att hitta den perfekta outfiten. Stort problem. Eller egentligen flera små problem sammanlänkade med varandra. Ångrar mig igen. Förutom det uppenbara att jag hatar att trängas i butiker med ett stort antal tuggummituggande och felsminkade tonåringar, deras oroliga föräldrar och (sist men inte minst) alla kritiska ögon som stirrar på en redan när man gör entré i en affär så har jag flera STORA problem sammanlänkade vid varandra. Sammanlänkade vid min kropp. 
Problem nr 1: världsdel. Min bak är stor som en lagårdsvägg. För mig är det egentligen inget märkvärdigt. Jag har levt med den i flera år och tycker att den fungerar alldeles utmärkt att sitta på, bli påkörd på och den följer med mig som en god vän vart jag än går. Problemet med den är att om den ska kläs så kräver det lite tid och omsorg. Jag kan inte bara slänga på världsdelen vilka byxor eller vilken kjol som helst. För att hitta ett par byxor som följer de väl tilltagna kurvorna på rätt sätt behöver man ha mer tid än två veckor och man behöver definitivt fler än fyra affärer. Nu ljuger jag kanske lite. Det finns fler än fyra affärer i staden jag besökte under gårdagen. Det finns dock inte fler än fyra affärer för världsdelar. För små pygmérumpor finns det ett överflöd av butiker att välja mellan. Alltså åkte jag byxlös därifrån.
Problem nr 2: bröst. Jag är begåvad med en s.k. hylla. Trivsamt, kanske en del skulle säga och jag klagar för all del inte. Mina raringar och jag trivs tillsammans. De har alltid blivit uppskattade på ett sätt som nästan gör min personlighet avundsjuk. Problemet är att de flesta modeller på toppar och tunikor och klänningar idag, år 2008, passar för flickor med liten nätt cd-hylla. Inte för en lagerhylla lämplig för förvaring av vinterdäck. Det känns fullständigt oviktigt för mig att förstora de behag som redan är väl tilltagna. Framhäva, javisst, men inte förstora. Alla plagg jag provade igår gör att jag mer och mer liknar Dolly Parton. Lägg därtill min blonda kalufs och vi är nästan hemma. Åtminstone om man jämför från revbenen och uppåt. Väljer man istället en modell som är till för att framhäva så blir risken överhängande att resultatet blir just...överhängande! Varför i hela friden ska det vara så svårt att få dem att stanna på sin plats? Jag åkte följdaktligen hem utan vare sig topp, blus eller tunika.
Jag har oerhörda problem och det är otroligt synd om mig, eller hur?

Jag hittade i alla fall ett par fantastiskt snygga, röda skor. Undrar om de funkar med svart plastsäck?

Bakslag.

Det är så det kallas, tror jag. Det har gått bra några veckor nu. Jag har nästan känt mig pigg och tyckte att jag fått upp en ganska bra fart. Man ska ju aldrig ropa hej, som ni vet... Orkade knappt ta mig upp ur sängen idag och lederna värker så jag kan bli tokig. Jag har ett mörkgrått moln i magen och sätter jag mig ner finns det risk att jag somnar. Det har blivit för mycket helt enkelt. För mycket i huvudet som håller på att bubbla över. För mycket i hjärtat som tar min kraft. Jag vill inte ha det så. Jag vill vara gamla, vanliga Anna som orkar med och som kan vara aktiv och som kan hjälpa. Upenbarligen är jag inte riktigt där än. Det finns dock en skillnad mot hur det var för några veckor sen. Jag har mer jävlar anamma. Längst inne bakom tröttheten, ledvärken och det gråa molnet ligger livsgnistan och lurar. Jag kan känna den där. Ge mig lite tid att sova och andas så kommer jag igen. Det vet jag.

Dessutom tänker jag fortfarande klå Sessan.

Anna vs Sessan.......vem vinner?

Så har vi slagit vad. Här ska det räknas steg t.o.m. skolavslutningen och sen föräras jag en middag på Steakhouse. Jag förutsätter givetvis att jag vinner även om Sessan tror att han är listig och skuttar runt som en liten kanin i sitt rum. Jag hör honom nog. Sträckan till dörren, då han ska gå iväg för att kopiera, är kanske tre meter vilka han vanligtvis tar med lika många steg. Inte nu, inte. Nu trippas det för fullt och sträckan avverkas med närmare femton steg, allt för att vinna över mig i juni. Undrar vad hans elever tänker när han helt plötsligt utför the Silly Walk varje gång han ska flytta sig....Själv känner jag att det finns två vinster med detta vad. Dels en fantastisk middag, som jag kommer att njuta av varje sekund (fortfarande segerviss!), dels det faktum att jag på senare tid faktiskt sett en antydan till haka i mitt ansikte. Stegräknaren var motivationen jag behövde för att kämpa på och försöka avtäcka ett kindben och kanske rent av en midja. Nu vill jag bara gå, gå, gå! Sessan, jag ska klå dig så det visslar  om det!! Så det så!

Saken är ju den att just nu krävs det en viss procedur för att ställa sig på vågen. Först måste man väga sig på morgonen, efter diverse toalettbestyr. Det är fullkomligt otänkbart att äta något innan man äntrar detta vansinnesredskap! Sen måste man ju klä av sig naken för t.o.m. ett part trosor kan ju väga ett par kilo. (Ni läste väl den oerhört spännande artikeln i Aftonbladet om den lilla killen som släckte branden hemma i köket med mammas jumbotrosor?) Sen står man där hungrig, naken och ful och gnuggar sig i ögonen och tänker att siffran ser säkert så konstig ut för att jag inte har glasögonen på mig. Nu är det ju otänkbart att ta på sig glasögonen eftersom även dessa förmodligen väger åtta kilo, så blind som en nyfödd kattunge manövrerar man kroppen i någon slags dubbelvikt position (Innan man kollat att dörren är låst. Föga smickrande position om nån skulle se en...) för att upptäcka att det inte alls var något fel på synen. Av denna anledning glädjer det mig att vi, som en ytterligare bonus till mina numera invanda promenader, fått stegräknare. Här ska traskas och traskas och i juni kan jag förhoppningsvis gå in till min lilla väninna på HM och, på obarmhärtigt övertrevligt vis, tala om att jag numera faktiskt kommer i HM:s kläder men att jag min viktnedgång till trots fortfarande har den hjärna hon saknar. Efter det ämnar jag handla av annan expedit.

Häpp!



Ögon...

Bruna. Varma. Farliga. Intensiva. Glada. Arga. Sorgsna. Vackra. Intetsägande.

Välj du.


image4

Dagens skönhetstips...

...kommer från en av grabbarna i Hipp Hipp och lyder som följer;

"Stå gärna bredvid fula personer"

Måste vara dagens roligaste!

Mera Passion...

Jaha.
Nu har vi slagits i några veckor, min Passion och jag. Den har vuxit än mer, så till den grad att den avancerat till egennamn. Jag har bönat och bett, jag har underkastat mig, jag har kämpat emot och jag har njutit. Nu har vi, för ett tag, uppnått något slags ro. 
Helgen var bra. Den förde oss närmare varandra. Insåg att vi inte bara är inblandade i denna ständiga kamp mot och med varandra, Passionen och jag, utan att vi också kan finna vila i varandra. Vi trivdes tillsammans i helgen. Minsann. 
Det som ändå är fantastiskt med Passionen är att den är ständigt föränderlig. Den utvecklas hela tiden. Den finns där alltid och bubblar och gror men ibland är den lugnare, mer ett stilla flöde, och ibland är den häftig, som en orkan. Jag har nog egentligen spenderat den större delen av vår tid tillsammans i den senare delen. Rejält blåsigt har det varit. De kraftiga stormarna kommer ju också av det faktum att det man älskar allra mest är det man stundom hatar allra mest. Så är det med Passionen. Ofrånkomligt. Hjärtlöst. Hänsynslöst. Underbart. Jag älskar det. 
Har ändå fått en viss klarhet i att om Passionen får storma och jag kan vara lugn och bara följa med så blir det största njutningen. Den ultimata njutningen. En glimt av himlen. Jag behöver inte utmana tillbaka. Jag kan bara tro på att vi känner varandra och ger varandra det bästa. När jag hittar lugnet kan jag känna att varje liten del i min kropp svarar på Passionen. Jag kan känna dess närvaro och dess vilja och jag kan själv vara mer närvarande. Jag kan känna hur den fyller mig och får mig att vilja mer. Himmelriket, det är vad det är.



Och ja, jag pratar fortfarande om sången.

Passion.

"Du" jagar mig.
"Du" ger mitt sinne ro när jag behöver det.
"Du" bränner min hud med dina ord.
"Du" svalkar mitt febriga hjärta.
"Du" värmer mig när jag är frusen.
"Du" kyler min själs hetta.
"Du" kräver.
"Du" är givmild.

Sången.
Tonerna.
Orden.
Musiken.
Skapandet.

Min passion.

En glimt av himlen.

Igår ca kl 18.40 kände jag en glimt av himlen i mitt hjärta.
Helt plötsligt var allt annat borta, oviktigt. Allt som behövdes var att känna och lyssna. Allt stämde. Vi stämde. Vi skapade. Jag sjöng, du spelade och vi skapade. Tack för samspelet! Fantastisk känsla. 
Jag kände sången i själen. Jag hade texten i mitt hjärta. Jag var där, helt medveten om musiken och helt omedveten om allt annat.

Jag vet inte hur det var för de som lyssnade, kan bara hoppas att det kändes äkta för dem, men för mig kändes det faktiskt som om jag såg en liten glimt av himlen.

Jag vill sjunga mig dit igen.


Gamla, vanliga Anna för en dag.

Har inget emot små tanter. Inte alls. 
Det finns dock dagar som de små tanterna bör undvika att reta mig.

Idag åkte jag hem till föräldrarna för att avnjuta mammas eminenta laxfilét. 
Skulle, i vanlig ordning, parkera på gästparkeringen. Så långt allt väl.
Avnjöt därefter lunchen. 
Kommer ut till min bil, mätt och belåten.
Hittar där en arg tant som med vida svängar skriver en lapp och fäster på min vindruta.
Jag går fram, talar om att det är min bil hon just satt en lapp på och frågar vad som är problemet.
Hon svarar mig att jag inte kan parkera. 

Den gamla Anna hade vid det här laget redan varit ursinnnig och gladeligen talat om att sura, små tanter inte ska vistas i trafiken över huvud taget. Den nya, något tilltufsade, Anna ber genast om ursäkt och säger att det givetvis inte var meningen att bära sig så dumt åt..............och sen inser jag vad som är fel.

Jag avbryter mig och frågar vad hon menar med att jag inte kan parkera. Hon svarar att "Det är väl uppenbart. Jag kommer ju inte in i min bil! Du står för nära förarsidan på min bil!" Jag går runt min bil och tittar. Skrattar gott när jag ser att det är helt riktigt, hon kommer inte in i sin bil. "Jaha", säger jag, "då är det väl bara att klättra in från passagerarsidan då". Hon tittar förnärmat på mig. Hon är nu högröd i ansiktet och jag fruktar att hon snart kommer att explodera mitt framför näsan på mig. "Här klättras ingenting", svarar hon mig. "Du måste flytta din bil för du har parkerat fel". Jag suckar djupt och frågar "Hur länge har tant stått parkerad här?"  "Hurså", undrar hon,  nu med större tvekan i rösten.
Jag upprepar min fråga, denna gången något mer uppfordrande.
"Tio minuter", säger hon, och hennes ilskna röda ansikte börjar sakta byta färg mot en generat rosa ton. 
"Jaha", svarar jag, "jag har stått parkerad här en timme. När jag kom hit stod en minibuss parkerad på min högra sida. Om tant tittar efter noga kan tant se att avståndet till parkeringsrutans vita markering är lika stor på bägge sidor. Följdaktligen har jag gjort en perfekt parkering. Precis som jag brukar, om jag får säga det själv. Alltså måste det vara så att tant själv parkerat fullkomligt odugligt. Som om det inte räcker har tant redan klättrat UT från passagerarsidan då det inte finns möjlighet att komma ut ur er bil på annat sätt. Detta enbart för att skriva en ilsken lapp till mig när tant borde ägnat tiden åt att parkera sin egen bil bättre. Som jag ser det är det väl bäst att tant klättrar in igen och flyttar sin bil. Jag har ingen brådska härifrån. Funderar på om jag inte skulle ta en promenad i det vackra vädret.Den trevliga lappen ni skrev till mig kan ni ta hem och torka er i arslet med"

Tanten bytte färg ungefär tre gånger till, klättrade in i sin bil och åkte iväg.

Jag var nöjd.


Kontradiktioner i all sin prakt.

Livet är fullt av motsägelser. Jag, t.ex., känner mig just nu rejält hängig. Helt plötslig uppenbarar sig, längst bort på himlen, en strimma ljus. Motsägelsefullt, eller hur? Det är tydligen meningen att jag inte ska sluta hoppas. Livet kanske kan bli bra.

Om du har en chokladask framför dig och inte tittar på innehållsförteckningen utan ska välja den som ser läckrast ut, vad blir resultatet? I mitt fall blir det alltid nån jävla marsipan som aldrig tar slut utan kletar runt i munnen tills man får ursäkta sig, ta en servett och spotta ut. Klurigt.

Häromdagen fasade jag för mitt jobb. Visste att det skulle bli tungt och förmodligen skulle eleverna tröttna och bli dryga och tråkiga på det sätt som bara tonåringar kan bli. Jag kände redan innan jag gick till jobbet att det här blir inte lätt. Hej, vad jag bedrog mig! T.o.m. de mest ointresserade eleverna var sportsliga nog att vara trevliga och glada. Ytterligare ett exempel på hur livet lurar en.

Ta exemplet madonnan och horan. Vi kvinnor vill bli förförda. Absolut. Gärna romantik med utspridda rosblad, champagne och sidenlakan. När vi väl befinner oss i den situationen, vi har fått allt vi önskat, är allt man kan tänka; men, för tusan, var en man och ta mig då!

Kanhända är detta lite för öppenhjärtligt för somliga. Vet att jag kommer att få kritik för det så småningom. 

Kan ändå inte låta bli att reflektera över livets kontraster. 

Hur ska vi veta när vi är nöjda? 
Poängen är den att när vi tror att vi är nöjda så vänder livet på en femöring och öppnar andra, kanhända bättre, möjligheter. 
Knepigt.

Frågan är den; ska man spendera resten av livet med att se sig om över axeln efter fler motsägelser eller ska man bara bejaka dem när de väl anländer? 
Vet inte vilket som kräver mest energi.

Till dess jag har bestämt mig koncentrerar jag mig på att stava rätt i bloggen, ifall ordpolisen är ute.



Sensation....för en stund i alla fall.

Man får ta vara på de ljusa stunderna. Idag har varit en bra dag. Åtminstone om man jämför med igår. Jag lyckades med att starta morgonen kreativt. Det var ju bra. 

Tror t.o.m. att en och annan upplevde mig som en trevlig människa, och det är ju i dagsläget nåt sensationellt eftersom jag så ofta är otrevlig nuförtiden.

Lyckades säga ett och annat skämt utan att någon tog illa upp. Återigen sensationellt.

Tog mig sedan en vända på stan utan att uppröra en enda människa. Jag häpnade över detta faktum.

Efter detta kom nästa chock. Möter en trevlig väninna i en affär och hon frågar hur jag mår eftersom hon oroat sig för mig. En äkta trevlig och rar människa (Tack söta F för din omtanke!) bryr sig om mig!? Då är det inte utan att jag börjar undra om det inte finns ett och annat gott i mig i alla fall..??

Pratar sedan med en vän i telefon och får faktiskt känslan av att vara en behövd, omtänksam och intelligent människa. Det är ju inte klokt! Funderar på att ringa tidningarna och be dem sätta denna stora nyhet på löpsedlarna;
Sensation! Anna är inte enbart elak, dum, plump och tanklös!

Det vore nåt det.

Tänker dock inte hoppas för mycket. Lyfte mig lite idag men det är säkert bara för att det ska slå lite hårdare nästa gång.

Ingen som vill skylla nåt hemskt på mig? Hm? Nån liten katastrof som jag skulle kunna vara skuld till? Jordbävning? Bilkrasch? Inbrott?
 
Passa på nu i så fall, för det kommer en dag när jag reser mig, och då gör jag det ordentligt ska ni veta...

Watch out.

Nu är orken slut.

Det finns inget mer att hämta.
Jag är så trött.
På allt.
På mig.
På att inte få vara, få tycka, få ro, få nån form av harmoni.
Det blir tydligare och tydligare att jag är inte är en tilltalande person. För mig, alltså, men även för andra.
Ändå är jag tvingad att leva med mig själv resten av mitt liv.
Funderar bara på om det blir bäst att kanske undvika alla andra.
Katastrof följer längs min väg. Det är tydligt.
Jag blir bara ledsen.
Jätteledsen, faktiskt.

En gång gjorde jag det två gånger.

Det är inte var dag man skriver i sin blogg två gånger.
Idag är en sån dag.
Ångest har en färg, det är jag säker på. Grå är den. Den växlar mellan att vara ljust, på gränsen till hoppfullt, grå till att vara nästan svart. Hotfullt, oroande, skrämmande svart.
Den har en plats också. Den sitter mitt i kroppen, i magtrakten. Där sitter den och värker och värker. Den får näring av allt osunt och rörigt och själsligt utmattande.
Ibland tror man att den har försvunnit. Man hoppas i alla fall. Men det är ett fåfängt hopp. När man minst anar det är den där igen. Den smyger sig på dig försiktigt först så att du inte hinner värja dig. Mest är den då bara som en känsla eller en skugga bakom dig. Sen slår den till med all kraft och blir fullt synlig och märkbar. 
Ont. 
Jätteont.

Mycket skit ska man höra innan öronen trillar av.

På youtube can man hitta de mest fantastiska klipp. Det ena är värre än det andra. Nu måste jag ju i sammanhanget nämna att jag är sånglärare. Mina öron har fått ta en del om man säger så. Inget ont om mina elever men, om jag uttrycker det lite försiktigt, det kanske inte alltid är så att de sjunger klockrent. Men det är ju därför man tränar sång. För att bli bättre alltså. Man kan ju inte vara färdiglärd från början.

Åter till youtube.

Såg och (till min förtvivlan...) hörde Kishti Tomita och Bobby Kimball i sin duett Devil of a lover.......Lover devil...Duvill men inte jag....Luver of a huver....... Jag ber om ursäkt att jag inte kommer på titeln men texten var högklassig! Verkligen. Åtminstone om man är den svenska kocken i mupparna. 
Per Gessle har åtminsone vett att skriva nanananana när han inte kommer på mer text. Kishti upprepar varje ord i brist på fantasi och förmodligen brist på saker att säga. Litet huvud, liten hjärna.

Jag har tidigare i min blogg kritiserat Kisthtis sångliga förmåga (såväl som hennes mentala tillstånd). Jag tänker absolut inte kritisera henne igen.
Här sitter jag och ljuger.
Det är klart att man måste kritisera en vuxen människa som hävdar att hon är sångcoach (märk väl, ordet sångpedagog tycks förlegat) och som har otroligt korkade, högljudda åsikter om hur andra människor sjunger. Här står människan och skriker sig igenom eländet och verkar tycka att hårdrock (om det nu är det vi ska kalla detta fantastiska verk) passar utmärkt tillsammans med can-cansparkar, ett och annat "wow" i trestrukna oktaven samt att åla sig mot sin duettpartner.

Låt mig göra en Kishti:
"Oh, my God, Kishti. Du är bara too much, alltså! Jag får ingen feeling och jag känner inte att du vill beröra mig from deep down av ditt innersta. Ditt främträdande här on the stage blir liksom bara half of what you could do, girl.  Min själs fjäril bara längtar efter att få flyga totally free genom din låt men det...det....det.....det......bara doesn´t happen, liksom!"

Låter detta som en sågning??

Det kan ni ge er fan på att det är!!!

Och då har jag bara snuddat vid hur det lät.........

Mina stackars öron.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0