Anniepie

Låt mig berätta lite om kvistlack. Vill bara poängtera att detta är upplysningar som var man, eller kvinna, kan ha nytta av då ni renoverar er bostad.Kvistlack används för att kvistarna inte ska bli gula då man målar vitt,  exempelvis ett tak.

Vart jag än kommer får jag höra att jag skrattar för mycket, sött, i treklanger, som en sångpedagog bör, hysteriskt, smittande osv.... Ibland leder det där skrattet mot spännande vägar, kan man väl lugnt säga.

Jag tänkte drista mig till att vara tonårsaktigt sentimental och citera en sångtext. Inte för att texten i sig är fantastisk. Den är mera...mysig. 

...........är det jullov!

Vissa saker händer bara mig...tror jag?

Dagen har egentligen varit bra, Vi lyckades, mitt kusinbarn och jag. Kändes skönt när det var över. Jag är så glad att jag har henne i mitt liv. Hon är en bra vän!!!

Hur lite man än vill så blir det måndag varje vecka. Igår önskade jag att det skulle vara söndag hela veckan. Förutom den där stunden då min hjärna var ett stort svart hål. Blev kanske distraherad. Det kanske är nåt som går. Nån bacill eller så. Det måste ändå vara höjden av blockering när min pianist måste sjunga texten åt mig? Nåja, vi hämtade upp oss i alla fall. Det är vi ju överens om!

Stressar in på HM för att eventuellt hitta nåt nytt att ha på mig, samt dämpa min stressångest enligt en äkta shopoholics manér. Hittar en rätt trevlig klänning som  slänger på mig i ett provrum. Den är för liten. Surprise! Jag har inga illusioner om min kropp eller min vikt men vägrar tänka på mig själv och min själs boning som ful och fet. Använder hellre uttrycken charmig och trivsamt rund och räknar kallt med att de flesta i min närhet köper denna beskrivning. Sagt och gjort, i brist på illusioner frågar jag en glad expedit om hjälp;

Ska aldrig mer så lättvindigt använda ordet elpiano igen. Har fått veta att det kallas digitalpiano. Så det så.

Jag skulle kunna skriva att jag är trött, näst intill utmattad.
Men det är ju inte roligt.

Jag skulle kunna skriva att jag har stressat som en gnu hela dagen och ändå inte hunnit allt jag borde.
Men det är ju inte heller roligt.

Jag skulle kunna skriva om gospelkonserten vi hade igår, men för egen del gick det åt fanders så det är definitvt inte roligt.

Vad som är ganska roligt är att en av mina kollegor hela tiden missuppfattar instruktioner, bara en aning, och åker till fel mötesplatser vid fel dag, fel vecka. Det är faktiskt ganska roligt.

Att jag, genom att pilla på en liten skruv,  medan jag tänkte intensivt på något som säkert var viktigt, lyckades rasera mitt elpiano i arbetsrummet till en liten hög...det är ganska roligt! Jag skrattade i alla högt för mig själv. I treklanger, i vanlig ordning..

Bättre än så här blir det nog inte idag.
Nåväl.

Har för övrigt ändrat beordrat till beordrad...bara så ni vet.

...på att göra ingenting. Jag har nu spenderat en hel dag fullt sysselsatt med just detta. Visst, jag har tvättat lite, men i övrigt gjort just inget. 

...är starkare än allt annat. När man tagit ett beslut, när man gjort något bra för sig själv eller någon annan. När man känner att man lever. Det är sannerligen en själens erövring. Något som får en att orka, att leva lite till. Min mamma är min idol. Hon besökte sin sjuka väninna i ett jobbigt läge. Hon bestämde sig för att ta det obehagliga, stå upp mot det svåra, och träffa henne medan hon fortfarande levde trots att det sjuka höll på att besegra henne. Väninnan finns inte bland oss längre...fast ändå gör hon det. Minnena finns kvar. Hos min mamma finns de kvar som en ny styrka. En vetskap om att "jag väntade inte för länge, jag fanns där". En själens erövring. Starkt gjort,  tycker jag. I ett sånt läge blir väldigt mycket annat oviktigt.

Ändå ska man inte försaka de små erövringarna. Glädjen över att en elev lyckas. Styrkan i att kunna säga, nej, jag orkar inte göra en sak till. Vissheten om att jag faktiskt kan vara en god vän. Min själs erövringar. De ger mig styrka. Idag är en bra dag. Idag är jag stark. I morgon är en ny dag. Kanske inte lika stark, det märker vi...

En annan styrka är att kunna säga vad man tycker och stå för det. Uppenbart är att vi människor har väldigt svårt för det. Jag också. En del har så svårt för det att de inte ens när de blir konfronterade kan stå för det, eller ens stå för sin egen person. Anonymt, som det så tjusigt heter.... Anonymt skulle kunna stå för fegt kanske? Eller för sjukt? Eller helt enkelt bara så oviktigt att man inte ens borde bry sig. Men nu är det en av min själs erövringar; att jag bryr mig! Jag tänker lära mig av "anonym" och INTE göra så. Jag tänker försöka stå för det jag tycker och säger. Jag kommer med all sannolikhet inte alltid att lyckas. Tyvärr ligger det i människans svaga natur. Men jag kommer att försöka. Och varje gång jag gör det så är det med den fasta övertygelsen att min själ har gjort ännu en liten, men dock, erövring...

...morgonen vet hur gärna jag stannar i drömmen.

Ok. Här kommer det då!

Stockholm; fantastiskt! Jättekul! Underbart!! Vi hade sååååkul! Tack Mekon! Och Tack Kaare och alla andra för en jättekul helg!

Huset; går framåt.........

Sången; hade ett himla flyt men har hamnat i backläge. Jobbar på det! Vill sjunga mer och mer och mer!!

För övrigt................hmm..........har lite demoner. Viftar bort dom men de sitter där på min ena axel och fnissar och väntar på att jag ska välta. Jag går snett så länge. Försöker jobba med motvikt. Så kommer det kanske att bli ett tag. Jag haltar mig fram genom livet och hoppas att det kanske planar ut så småningom. Tack för att ni finns, alla underbara i min närhet! Tycker så mycket om er!

Sen ska du veta Ava att jag fått en bodyguard, en liten vakthund minsann.... Hahaha! Trodde verkligen inte det men nån gång ska jag berätta om hur komisk vardagen kan bli ibland!

Ingen kommer att fatta nåt av det här men det är ungefär så mitt liv ser ut just nu. Ganska ofattbart, rörigt, roligt, djupt, grubblande, fnissigt ovh med en vakthund som extra bonus!

Sug på den!

Kram till er alla!
Annie

Det är rart! Och jag uppskattar det! Det gör jag verkligen!

Jag är sångpedagog. Jag är sångerska. 

Bli inte förvånad om ni läser i tidningen i morgon:

Jag har ingen bakdel. Jag har en egen liten världsdel. Denna lilla världsdel försöker jag, så gott det går, klämma in i byxor och kjolar. Helst ska det se någorlunda klädsamt ut. För små kläder är inte att föredra. Detta förnedrande stuprörsmode passar inte oss som blivit välsignade med en stadig sittkudde. Låga midjor är heller inte önskvärt. "Låg midja" byts snabbt mot "midjan som försvann". Jag kallar mig inget modelejon men jag känner mig hellre klädd än faller för modets alla nycker. 

Ibland blir jag väldigt pessimistisk. Ibland känns livet ganska tungt. Då blir det genast mycket viktigare med de små glädjeämnena i livet. Ibland har man gjort sig förtjänt av dem, ibland dyker de bara upp ändå. Ibland kommer de från de närmsta vännerna eller familjen, ibland kommer de från oväntat håll.