En sång för pappa.
Jag sjöng i söndags. För första gången sjöng jag på ett evenemang i hemstaden utan att du satt i publiken. Var du där ändå? Det tror jag nog. Jag sjöng för dig, pappa. För mamma också, förstås. Hon var där och lyssnade. Hon grät lite men hon var nog ganska stolt och glad att jag sjöng just den sången.
Jag saknar dig. Nu har det verkligen slagit till. Du är inte här. Ändå hör jag dig skratta. Jag hör dig berätta alla dina historier och jag hör din oefterhärmliga harkling. Jag ser dig framför mig. Så levande. Så glad. Inte alls sjuk och tärd. Saknar dig så mycket!
Jag tittar mig i spegeln och se där! Där är du ju igen. Fast med lite mer hår.....Ögonen är desamma. Lika mörka, bruna och beslutsamma. Näsan är där, fast lite rakare. Munnen som kan le så stort och i nästa ögonblick spännas i vrede. Där är du ju!!
Du är jag och jag är du.
Jag sjunger för dig pappa. För mamma. För mig. För oss.
Lustigt. När jag började skriva saknade jag dig så tårarna svämmade över. Nu när jag pratat lite med dig så känner jag att du inte är så långt borta. Saknaden försvann inte men den mjuknade något.
Nä, vad säger du? Ska vi ta och måla lite fönster idag, pappa?
Jag saknar dig. Nu har det verkligen slagit till. Du är inte här. Ändå hör jag dig skratta. Jag hör dig berätta alla dina historier och jag hör din oefterhärmliga harkling. Jag ser dig framför mig. Så levande. Så glad. Inte alls sjuk och tärd. Saknar dig så mycket!
Jag tittar mig i spegeln och se där! Där är du ju igen. Fast med lite mer hår.....Ögonen är desamma. Lika mörka, bruna och beslutsamma. Näsan är där, fast lite rakare. Munnen som kan le så stort och i nästa ögonblick spännas i vrede. Där är du ju!!
Du är jag och jag är du.
Jag sjunger för dig pappa. För mamma. För mig. För oss.
Lustigt. När jag började skriva saknade jag dig så tårarna svämmade över. Nu när jag pratat lite med dig så känner jag att du inte är så långt borta. Saknaden försvann inte men den mjuknade något.
Nä, vad säger du? Ska vi ta och måla lite fönster idag, pappa?
Sorg.
Precis när det hände ville jag bara skrika. Nej, nej, nej! Inte nu! Inte än! Inte så här! Ändå var det det bästa som kunde hända. Du har det bra nu. Ingen mer plåga. Ingen mer oro. Ingen mer smärta. Jag tröstar mig med att du inte behövde vara ensam. Vi var där precis som vi alltid varit där för varandra. Precis som vi alltid kommer att vara där för varandra.
Det var inte riktigt du som låg där. Du försvann egentligen för ett tag sedan. Min sista minnesbild av dig är inte rätt, känns det som. Min sista minnesbild borde vara av ditt stora skratt, det som skakade hela dig och gjorde att du hoppade upp och ner där du satt. Min sista minnesbild borde vara av när du spelade dina favoritlåtar, alltid med den klassiska mollsubdominanten i slutet. Min sista minnesbild av dig borde vara av den starke, vältränade och aktiva människan. Det blev inte så. Ändå blev den fin, den där sista bilden. Du var så lugn, så stilla. Du bara somnade.
Nu är det tid att leva. Makabert? Nej, inte särskilt. Mest bara sant. Det är tid att minnas, att hedra arvet från dig. Du är jag och jag är du. Ni behöver bara titta på mig så ser ni det. Jag har dina ögon, din näsa, din panna. Jag har ditt temprament, ditt ordflöde, din humor, din auktoritet. Du var stolt över mig. Det ska du få fortsätta vara. Jag vet att du snegler ner på mig nu och förväntar dig att fortfarande få vara stolt över mig. Familjen ska fortsätta så som du ville. Vi ska hålla ihop. Vi ska skratta tillsammans, vara starka tillsammans och vara svaga tillsammans. Du är vi och vi är du. Nu lever du genom oss. Det är tid att leva.
Du lämnar kvar så många minnen. Som min syster sa; Pappa hade ett alldeles eget sätt att angripa saker. Det gjorde honom lite speciell. På gott och ont, men mest på gott. Han gjorde så mycket roliga saker. Helt sant. Vem kunde som du få det mest absurda att verka naturligt. Som vi har skrattat åt dig och som vi har skrattat med dig! Det tar vi med oss nu. Skrattet slutar inte nu. Vi kommer fortfarande skratta åt dig. Jag hoppas också vi kommer skratta med dig och du med oss. För du är där. Någonstans. Jag känner det, pappa. Du släpper oss inte. Det känns bra. Vi släpper aldrig dig heller.
Sorgen har så många ord och så många färger. Ändå räcker det inte riktigt till. Det fattas mig ord samtidigt som jag inte vet riktigt vad jag ska säga eller göra. Den Rosénska rastlösheten slår till i full prakt. Jag vill sörja dig på rätt sätt. Finns det något sånt? Jag får helt enkelt göra så gott jag kan och lita på att du leder mig rätt. Jag älskar dig. Jag älskar dig och saknar dig. Du är jag och jag är du. Du är vi och vi är du. Alltid.
Äh! Babbel, babbel...
Kom igen nu, pappa. nu käkar vi frukost!
Det var inte riktigt du som låg där. Du försvann egentligen för ett tag sedan. Min sista minnesbild av dig är inte rätt, känns det som. Min sista minnesbild borde vara av ditt stora skratt, det som skakade hela dig och gjorde att du hoppade upp och ner där du satt. Min sista minnesbild borde vara av när du spelade dina favoritlåtar, alltid med den klassiska mollsubdominanten i slutet. Min sista minnesbild av dig borde vara av den starke, vältränade och aktiva människan. Det blev inte så. Ändå blev den fin, den där sista bilden. Du var så lugn, så stilla. Du bara somnade.
Nu är det tid att leva. Makabert? Nej, inte särskilt. Mest bara sant. Det är tid att minnas, att hedra arvet från dig. Du är jag och jag är du. Ni behöver bara titta på mig så ser ni det. Jag har dina ögon, din näsa, din panna. Jag har ditt temprament, ditt ordflöde, din humor, din auktoritet. Du var stolt över mig. Det ska du få fortsätta vara. Jag vet att du snegler ner på mig nu och förväntar dig att fortfarande få vara stolt över mig. Familjen ska fortsätta så som du ville. Vi ska hålla ihop. Vi ska skratta tillsammans, vara starka tillsammans och vara svaga tillsammans. Du är vi och vi är du. Nu lever du genom oss. Det är tid att leva.
Du lämnar kvar så många minnen. Som min syster sa; Pappa hade ett alldeles eget sätt att angripa saker. Det gjorde honom lite speciell. På gott och ont, men mest på gott. Han gjorde så mycket roliga saker. Helt sant. Vem kunde som du få det mest absurda att verka naturligt. Som vi har skrattat åt dig och som vi har skrattat med dig! Det tar vi med oss nu. Skrattet slutar inte nu. Vi kommer fortfarande skratta åt dig. Jag hoppas också vi kommer skratta med dig och du med oss. För du är där. Någonstans. Jag känner det, pappa. Du släpper oss inte. Det känns bra. Vi släpper aldrig dig heller.
Sorgen har så många ord och så många färger. Ändå räcker det inte riktigt till. Det fattas mig ord samtidigt som jag inte vet riktigt vad jag ska säga eller göra. Den Rosénska rastlösheten slår till i full prakt. Jag vill sörja dig på rätt sätt. Finns det något sånt? Jag får helt enkelt göra så gott jag kan och lita på att du leder mig rätt. Jag älskar dig. Jag älskar dig och saknar dig. Du är jag och jag är du. Du är vi och vi är du. Alltid.
Äh! Babbel, babbel...
Kom igen nu, pappa. nu käkar vi frukost!
Är det bara jag...
....som tycker att Beyoncé skriker lite väl mycket?
Sikta och skjut.
Konsten att sjkuta skarpt.
Det är viktigt att hitta rätt vapen. Ju större och ju fler kulor man har desto troligare är det att man gör skada eller rent av dödar. Det är också viktigt hålla vapnet/vapnen i stridbart skick genom rätt skötsel. Det krävs att man manipulerar...förlåt, polerar sina vapen så att ingen smuts eller liknande gör att de missar målet.
När man väl hittat det önskade målet är det viktigt att sikta noga. Fundera över målets svaga sidor och förutse dem. Att sikta för att bara skada lite är meningslöst. Tänk om målet inte blir utslaget utan kan slå tillbaka? Sikta på centrum av målet, hjärtat. Detta är också det mest humana.
Nu kan man fråga sig varför man ska förstöra det höga nöjet av jakten genom att vara human? Det kan vara mer spännande och gement att skapa osäkerhet för målet om och när skottet ska komma. Detta görs enklast genom att rent fysiskt förflytta sig eller förflytta målet. Det är den enkla varianten. Den mer sofistikerade varianten är att rent känslomässigt göra målet osäkert. Man kan prova att närma sig målet, verka välvillig för att sedan skadskjuta på lämpligt ställe. Målet springer då sin väg ett tag men kommer snällt tillbaka om man visar sin vänsk....förlåt, välvilja, igen. Då är det dags för nästa sårande, men inte dödande skott.
När målet sprungit fram och tillbaka tillräckligt många gånger, och man inser att det är skadat och svagt, är det dags att samla sina trupper för ett sista avgörande skott.
Rakt i hjärtat.
Pang.
Död.
Det är viktigt att hitta rätt vapen. Ju större och ju fler kulor man har desto troligare är det att man gör skada eller rent av dödar. Det är också viktigt hålla vapnet/vapnen i stridbart skick genom rätt skötsel. Det krävs att man manipulerar...förlåt, polerar sina vapen så att ingen smuts eller liknande gör att de missar målet.
När man väl hittat det önskade målet är det viktigt att sikta noga. Fundera över målets svaga sidor och förutse dem. Att sikta för att bara skada lite är meningslöst. Tänk om målet inte blir utslaget utan kan slå tillbaka? Sikta på centrum av målet, hjärtat. Detta är också det mest humana.
Nu kan man fråga sig varför man ska förstöra det höga nöjet av jakten genom att vara human? Det kan vara mer spännande och gement att skapa osäkerhet för målet om och när skottet ska komma. Detta görs enklast genom att rent fysiskt förflytta sig eller förflytta målet. Det är den enkla varianten. Den mer sofistikerade varianten är att rent känslomässigt göra målet osäkert. Man kan prova att närma sig målet, verka välvillig för att sedan skadskjuta på lämpligt ställe. Målet springer då sin väg ett tag men kommer snällt tillbaka om man visar sin vänsk....förlåt, välvilja, igen. Då är det dags för nästa sårande, men inte dödande skott.
När målet sprungit fram och tillbaka tillräckligt många gånger, och man inser att det är skadat och svagt, är det dags att samla sina trupper för ett sista avgörande skott.
Rakt i hjärtat.
Pang.
Död.
Äntligen har ovisshetens dimmor lättat.
I arla morgonstunden ser jag solen klä grönskan i ljus kostym. Fåglarna sjunger sina glada melodier och rosknopparna spricker daggstänkta ut till praktfulla röda kyssar igenom trädgården. Harmonin i naturen når sin fulländning och inget är vackrare, mer läkande än att lyssna till morgonens dämpade sommarskri.
Här sitter jag och andas. Här sitter jag och hämtar kraft.
Här sitter jag.
Här sitter Sveriges mest godtrogna idiot.
Här sitter jag och andas. Här sitter jag och hämtar kraft.
Här sitter jag.
Här sitter Sveriges mest godtrogna idiot.
Vad är problemet?
Ja, det kan man fråga sig.
Svaret är enkelt; använd hjärnan.
Sluta leka idiotiska lekar och skjuta bort ansvarsfrågan genom antingen väloljad retorik eller blint förnekande. Ta ansvar och börja använda hjärnan. Lika enkelt som genialiskt.
Svaret är enkelt; använd hjärnan.
Sluta leka idiotiska lekar och skjuta bort ansvarsfrågan genom antingen väloljad retorik eller blint förnekande. Ta ansvar och börja använda hjärnan. Lika enkelt som genialiskt.
Humbug.
Humbug är ett ganska kul ord tycker jag. Inte riktigt lika kul som hårboll men betydligt roligare än fisbulle. Ordet används inte allför ofta men likväl fyller det sin funktion och det tilltalar mig att använda det vid ett flertal tillfällen. Igår, t.ex, sades det att "det var fantastiskt trevligt med lite skönsång under middagen." Humbug. Inte en jävel utom de främsta tio hörde vad vi sjöng. Det roar mig att man faktiskt känner sig så tvingad att säga något att man ljuger och ger en komplimang kring något man inte ens hört.
Mötte en telefonabonnemangsförsäljare (långt ord...) i entrén i en affär. Han talade om för mig att jag kunde få ett ännu mer förmånligt erbjudande än det jag redan hade. Humbug. Alla vet det. Ingen säger det högt. Humbug.
I min närhet finns en del überpositiva människor som tycker att allt är trevligt och livet är underbart. Humbug. Om man ska tro deras status och kommentarer på FB (och nyckeln till all världens information finns ju där, eller hur?) så finns det inga otrevliga människor. Alla är otroligt begåvade. Alla är så fina och så snälla och så vackra så hälften vore nog. Varje dag är en ny gåva. Humbug. Välkommen ur din bubbla och in i mitt liv. Varje dag är en prövning, det ska gudarna veta. Framför allt en prövning av mitt tålamod. Jag har dessutom en ängels tålamod, det säger min bror. Det är också humbug.
(Humbug betyder bedrägeri enl SAOL)
Mötte en telefonabonnemangsförsäljare (långt ord...) i entrén i en affär. Han talade om för mig att jag kunde få ett ännu mer förmånligt erbjudande än det jag redan hade. Humbug. Alla vet det. Ingen säger det högt. Humbug.
I min närhet finns en del überpositiva människor som tycker att allt är trevligt och livet är underbart. Humbug. Om man ska tro deras status och kommentarer på FB (och nyckeln till all världens information finns ju där, eller hur?) så finns det inga otrevliga människor. Alla är otroligt begåvade. Alla är så fina och så snälla och så vackra så hälften vore nog. Varje dag är en ny gåva. Humbug. Välkommen ur din bubbla och in i mitt liv. Varje dag är en prövning, det ska gudarna veta. Framför allt en prövning av mitt tålamod. Jag har dessutom en ängels tålamod, det säger min bror. Det är också humbug.
(Humbug betyder bedrägeri enl SAOL)
Meningslöst inlägg.
Följande kommentar fick jag för mitt förra inlägg;
Sååå....Laser. Alla mina inlägg är meningslösa. De har ingen som helst poäng. Finns det någon blogg som har det? Finns det någon blogg som genererar att världen blir bättre? Att vi minskar miljöförstöring, svält och rasism? Att vi förhindrar krig och katastrofer? Knappast... Inte min i alla fall.
I den här bloggen står det fullt av meningslösa tirader om hur arg jag blir när jag åker tåg, eller när jag träffar korkade expediter på HM eller hur tråkig Mars månad är. Bokstav efter bokstav i en enda lång meningslöshet.
Vem bryr sig egentligen om vad jag tycker? Vem bryr sig om mina meningslöst arga stunder? Vem bryr sig om mina meningslöst glada stunder? Vem bryr sig egentligen om allt det meningslösa jag envisas med att häva ur mig i denna blogg? Vem bryr sig egentligen om mitt meningslösa liv?
Jag gör det!
Jag bryr mig fantastiskt mycket om mitt meningslösa liv, mina meningslösa inlägg och mina meningslösa stunder.
Jag har så roligt varje gång jag får häva ur mig något ännu mer meningslöst än förra gången! Se så många bokstäver jag kan skriva om och om igen och allt är MENINGSLÖST!!! Underbart!!!!!
Jag älskar att få alla dessa meningslösa kommentarer och ägna ännu fler meningslösa ord åt att svara på dem. Jag älskar att veta att andra människors liv är så innehållslösa och meningslösa att de ägnar sig åt att läsa alla dessa meningslösa bokstäver.
Allt är MENINGSLÖST!!!!!!!
Fantastiskt!
Återkom gärna med fler meningslösa kommentarer, Laser! Skriv gärna fler meningslösa ord på engleska! Kanske ska du t.o.m. utveckla och skriva något meningslöst på franska nästa gång?
Gör vad du vill, det är ju ändå så underbart meningslöst!!!
Jag ser fram emot att dina kommentarer kommer att fortsätta vara precis llika meningslösa som denna blogg är.
Postat av: Laser
Och priset för mest meningslösa inlägg går till...
drumroll
Anna!
Sååå....Laser. Alla mina inlägg är meningslösa. De har ingen som helst poäng. Finns det någon blogg som har det? Finns det någon blogg som genererar att världen blir bättre? Att vi minskar miljöförstöring, svält och rasism? Att vi förhindrar krig och katastrofer? Knappast... Inte min i alla fall.
I den här bloggen står det fullt av meningslösa tirader om hur arg jag blir när jag åker tåg, eller när jag träffar korkade expediter på HM eller hur tråkig Mars månad är. Bokstav efter bokstav i en enda lång meningslöshet.
Vem bryr sig egentligen om vad jag tycker? Vem bryr sig om mina meningslöst arga stunder? Vem bryr sig om mina meningslöst glada stunder? Vem bryr sig egentligen om allt det meningslösa jag envisas med att häva ur mig i denna blogg? Vem bryr sig egentligen om mitt meningslösa liv?
Jag gör det!
Jag bryr mig fantastiskt mycket om mitt meningslösa liv, mina meningslösa inlägg och mina meningslösa stunder.
Jag har så roligt varje gång jag får häva ur mig något ännu mer meningslöst än förra gången! Se så många bokstäver jag kan skriva om och om igen och allt är MENINGSLÖST!!! Underbart!!!!!
Jag älskar att få alla dessa meningslösa kommentarer och ägna ännu fler meningslösa ord åt att svara på dem. Jag älskar att veta att andra människors liv är så innehållslösa och meningslösa att de ägnar sig åt att läsa alla dessa meningslösa bokstäver.
Allt är MENINGSLÖST!!!!!!!
Fantastiskt!
Återkom gärna med fler meningslösa kommentarer, Laser! Skriv gärna fler meningslösa ord på engleska! Kanske ska du t.o.m. utveckla och skriva något meningslöst på franska nästa gång?
Gör vad du vill, det är ju ändå så underbart meningslöst!!!
Jag ser fram emot att dina kommentarer kommer att fortsätta vara precis llika meningslösa som denna blogg är.
Mars. Skulle det vara bra, det?
Det är Mars månad.
Det är ylande, kärlekskranka kattjävlars månad.
Det är ylande, kärlekskranka, omogna tonåringars månad.
Det är ut-och-lufta-bilen-ur-garaget-fast-jag-inte-kan-köra-månad.
Det är leva-på-nudlar-månad.
Det är violer i gräsmattan ena dagen och snö utav bara helvete andra dagen denna usla månad.
Tydligen är det också den månad på året då Anna är som surast, gnälligast och grinigast.
Anna blir t.o.m. trött på sig själv denna månad.
Mars jävla månad.
Ett skämt, det är vad det är.
Det är ylande, kärlekskranka kattjävlars månad.
Det är ylande, kärlekskranka, omogna tonåringars månad.
Det är ut-och-lufta-bilen-ur-garaget-fast-jag-inte-kan-köra-månad.
Det är leva-på-nudlar-månad.
Det är violer i gräsmattan ena dagen och snö utav bara helvete andra dagen denna usla månad.
Tydligen är det också den månad på året då Anna är som surast, gnälligast och grinigast.
Anna blir t.o.m. trött på sig själv denna månad.
Mars jävla månad.
Ett skämt, det är vad det är.
Livet från den ljusa sidan.
Idag har jag letat efter en katt som inte finns. Enligt min pappa har kattjäveln jamat i skåp och lådor i flera veckor. Förra veckan var det någon som skulle bryta sig in i föräldrarnas lägenhet. Naturligtvis var det ingen där.
Min pappa fick en stroke före jul och sedan dess är världen upp och ner.
Det finns oerhört mycket som är ledsamt med detta. Det finns oerhört mycket med detta som kräver såna mängder energi. Jag, och resten av familjen, gråter ganska mycket över det hela.
Men....
...man måste försöka se livet från den ljusa sidan.
Min pappa kan fortfarande skratta. Högt och länge. Min pappa känner fortfarande igen mig utan att tveka. Min pappa har gett mig självförtroende och ett gott liv.
Min pappa köpte mig en bil när jag var fjorton år och sa "nu är det dags för ungen att lära sig köra!". Jag körde timme efter timme i trädgården vid sommarstugan, fjorton år gammal.
Min pappa köpte mig ett piano. Han tvingade in mig på musikutbildning och jag grät och sa att han var orättvis. Dagen efter att vi hade börjat ville jag inte åka hem...
Min pappa har gjort de roligaste saker som vi fortfarande idag pratar om. Han har gått omkring med tuggummi på näsan (ja, ovetandes om att det satt där...). Han har åkt rullskridskor (som det hette i början på åttiotalet..) i smyg för att sedan ramla på ändan och knäcka svanskotan. Han och min mamma tröttnade på sin lägenhet och möblerade därför om mitt i natten under största, möjliga tystnad. De var färdiga kl halv tre..
Det finns så många bra saker att spara i hjärtat att det faktiskt ganska ofta kan ta överhanden över sorgen att det är som det är nu.
Poängen?
Tja, kanske inget särskilt. Kanske ville jag bara skriva av mig lite? Kanske ville jag bara formulera dessa rader för att själv inse att även när det känns riktigt, jäkla jobbigt så måste man ändå försöka se livet från den ljusa sidan...!
Min pappa fick en stroke före jul och sedan dess är världen upp och ner.
Det finns oerhört mycket som är ledsamt med detta. Det finns oerhört mycket med detta som kräver såna mängder energi. Jag, och resten av familjen, gråter ganska mycket över det hela.
Men....
...man måste försöka se livet från den ljusa sidan.
Min pappa kan fortfarande skratta. Högt och länge. Min pappa känner fortfarande igen mig utan att tveka. Min pappa har gett mig självförtroende och ett gott liv.
Min pappa köpte mig en bil när jag var fjorton år och sa "nu är det dags för ungen att lära sig köra!". Jag körde timme efter timme i trädgården vid sommarstugan, fjorton år gammal.
Min pappa köpte mig ett piano. Han tvingade in mig på musikutbildning och jag grät och sa att han var orättvis. Dagen efter att vi hade börjat ville jag inte åka hem...
Min pappa har gjort de roligaste saker som vi fortfarande idag pratar om. Han har gått omkring med tuggummi på näsan (ja, ovetandes om att det satt där...). Han har åkt rullskridskor (som det hette i början på åttiotalet..) i smyg för att sedan ramla på ändan och knäcka svanskotan. Han och min mamma tröttnade på sin lägenhet och möblerade därför om mitt i natten under största, möjliga tystnad. De var färdiga kl halv tre..
Det finns så många bra saker att spara i hjärtat att det faktiskt ganska ofta kan ta överhanden över sorgen att det är som det är nu.
Poängen?
Tja, kanske inget särskilt. Kanske ville jag bara skriva av mig lite? Kanske ville jag bara formulera dessa rader för att själv inse att även när det känns riktigt, jäkla jobbigt så måste man ändå försöka se livet från den ljusa sidan...!
Jag, en snygg tjockis, bara måste få göra detta.
Lite senare i detta blogginlägg kommer ni att få läsa en konversation hämtad från en annan blogg. Rättare sagt, från kommentarerna till en annan blogg. Åsikten som vädras är sjuk och omänsklig och inte ett dugg rolig. Den här personen är för främjandet av indiviualism och blandade skönhetsideal vad Hitler var för judarna. Med detta menar jag varken att förstora upp små problem eller bagatellisera det som har hänt ett helt folkslag. Verkligen inte. Jag vill bara poängtera att denna typ av åsikter är sjuka och behovet av att vädra dem offentligt är sjukt. Med sådana människor i vår närhet får all vidrighet som pågår runt om i världen sin förklaring.
Anonym sa... ???? sa... Anonym sa... ????? sa... Martin sa... 
John sa... ????? sa... M sa... ????? sa... Anniepie sa... ????? sa... M.J sa...
Min bloggkompis skriver att hon inte tar åt sig av vad "Martin" skriver. Jag svarar inte för henne men kan ärligt säga att jag tar åt mig. Han kan aldrig rubba min självkänsla. Det vore rena skämtet. Det som upprör mig är att personer som han skapar och göder sjuka ideal som gör att många tjejer (säkert också en hel del killar) drabbas av sjukdomar av olika slag för att nå dessa ideal och följa mallen av den ouppnåeliga perfekta skönheten.
Många är vi, även jag, som har synpunkter på hur andra ser ut. Hur många gånger har man inte tänkt "den där frisyren är sjukligt ful" eller "har han eller hon verkligen inga andra kläder att ta på sig?". Tänkt. Inte sagt. Tänkt. Vem är jag att döma andra människor efter deras utseende? Jag har rätt till min åsikt, men om jag ska vädra den offentligt så tillkommer en annan del också, nämligen det faktum att en normal människa har förmåga att visa hänsyn och inte ser det som en vinst att publikt förödmjuka andra människor.
Det ingår i det som kallas empati och social kompetens att överväga hur ens handlingar påverkar andra människor. Det är därför vi har yttrandefrihet men också kan bli åtalade för förtal. Knepig logik, men nödvändig.
Nåväl, tillbaka till den ignorante "Martin".
Jag har censurerat kommentarerna från namn och kännetecken som kan avslöja vilka personer det rör eftersom jag inte bett om tillåtelse att lägga ut detta. Det enda inlägg som publiceras med namn är mitt eget.
Från hjärtat av en fetknopp och hennes extra kromosom;
enjoy.
Vem är den tjocka tjejen till vänster?
Har du inget bättre att göra än att vara en mes (anonym) och lägga dumma kommentarer om nåt som inte angår dej?
Step up, jag är inte farlig, stå för det du säger.
---- heter hon, och hon är inte tjock, så lägg ner.
Lite rund då?
Nej det är hon inte.
Och vad angår det dej?
Även om hon skulle väga 200 kg så har du inget med det att göra. Så vem är det nu som är omogen undrar jag?
Berätta vem du är så det blir en riktig diskussion istället. Eller vågar du inte?
Känns mer tryggt att trycka bakom ett tagentbord och spy ut meningslösa ord i luften va?
ja du, det är inte lätt att vara mogen och stå för det man säger, men försök.
Det är en högt subjektiv åsikt huvida hon är överviktig eller inte. jag förmodar att vi kan anta att hennes BMI ligger över vad det borde, detta gör henne till överviktig och därmed, enligt vissa, tjock. Eftersom ser rund ut kan hon alltså klassificeras som en tjockis.
Och nej, jag bryr mig faktiskt inte om vad jag sitter när jag argumenterar med någon som är 1,40 samt är uppenbart kristen. För det första kan man omöjligt ta dig på allvar och för det andra skulel jag vara rädd för att sätta mig på dig. Tyvärr stumpan.
"Känns mer tryggt att trycka bakom ett tagentbord och spy ut meningslösa ord i luften va?"
Syftar du på mitt inlägg eller hela din egen blogg?
John sa..."Det är en högt subjektiv åsikt huvida hon är överviktig eller inte."
Nej.
Hon är inte överviktig.
Jag förstår inte varför du ens skulle vilja poängtera något sånt även om så vore fallet.
Så "Martin" (hrmm)
Genom att titta på ett kort från nyårsafton så antar du att hon är en tjockis?
Du verkar inte känna henne ett piss, för om du hade gjort det, hade du vetat att hennes vikt är inget annat än fullt normal. Hon är inte överviktig någonstans.
Och varför i hela världen hackar du på henne? Är det inte mig du vill åt och jävlas med?
Så bara för jag är ??? cm lång och kristen så är det fullt okej att argumentera (jävlas) med mig? Jag blir ingen annan art bara för jag är kristen.
Om du inte vill ta mig på allvar så är det upp till dig. Men du verkar bry dig väldigt mycket om en liten kristen pysslings åsikter i en självbekräftande blogg, så varför tar du tiden?
Det är min blogg som jag får göra vad jag vill med. Passar det inte så går det bra att sticka härifrån.
Min fråga blir bara: Vad vill du?
Om du tror jag tar åt mig så är du helt ute och cyklar.
Jag vet mycket väl mina goda & dåliga sidor, så att du ens försöker påpeka det är bara skrattretande.
Är det några som känner mig bäst, så är det jag själv, mina vänner, min pojkvän och min familj. Dom bryr jag mig om fullt ut.
Andra sållar jag bara bort, eftersom ni uppenbarligen inte känner mig.
Hoppas för ditt eget bästa att du mognar till lite någon dag.
Tjejen du sitter och kallar "stumpan" är någon du egentligen verkar vara livrädd för. Du vågar inte ens berätta vem du är och ta en diskussion.
Snacka om Lågstadienivå
M sa...Så...jag känner henne inte, och därför kan jag omöjligt veta om hon är en tjockis? Ser du bristerna i din logik?
En fråga till; varför skulle jag vara livrädd för dig? Du är, som du sa själv, 1,--?
????? sa...Förstår inte hur du kan dömma henne efter ett enda kort.
Och som jag sa innan, skit i henne. Om du ska bråka med nån så bråka med mig istället.
Varför är du så feg att avslöja vem du är? Och hur du känner mig? Så det blir en rättvis diskussion istället.
Om du nu inte är rädd för mig så undrar jag bara vad som hindrar dig att avslöja dig. Att du ska få massa på dig?
Anniepie sa...Visst är det tröttsamt? Jag blir alltid lika ledsen och trött när jag inser att det faktiskt finns människor som njuter av att trycka ner andra. Man ska aldrig ha förutfattade meningar men rent erfarenhetsmässigt kan man anta att det beror på deras egna mindervärdeskomlex. För att kompensera sina egna fel och brister hackar de på andra som de egentligen anser ofelbara och som gör deras egen ofullkomlighet så uppenbar. Detta är inget nytt eller konstigt. Bara ledsamt.
-----, förvänta dig inte att din kritiker ska ge sig till känna. Bry dig inte. Tack och lov vet vi bägge vem tjejen på fotot är, hur hon ser ut och vilken go personlighet hon har.
"Martin" har uppenbarligen problem med utseende. Definitivt andras men förmodligen också sitt eget. Gud vet (kul att få blanda in honom eftersom det här ska vara en jättekristen blogg, ju!) vilka issues som ligger bakom de komplex som den här personen besitter!
I egenskap av tjockis vill jag bara avsluta med att säga jag älskar mitt feta liv. Det coolaste av allt är att jag är så otroligt snygg, självsäker, smart, snäll och trevlig att jag har jättemånga vänner! Vi brukar umgås. Vi räknar sällan ut varandras BMI.
Kram på dig,pysslingen!
????? sa...Anna, du är bäst!
Kan inte annat än hålla med. Du är och kommer förbli min förebild.
Det skönaste med allt detta är att jag inte tagit åt mig minsta lilla av det han skrivit. Känns som jag står för stadigt på jorden för att rubbas av någon skitkommentar. Jag trivs med mitt liv & mina nära och tänker inte låta mig tryckas ner.
Tröttsamt med anonyma kommentarer, men sånt får man ta. Vill man inte ha en ärlig diskussion mellan två individer, utan håller fast vid att vara anonym, så kan det lika gärna vara. I couldn't care less.
Om hans syfte är att trycka ner någon har han valt fel person.
M.J sa...Anniepie. Herregud. Jag vet inte om jaag ska skratta eller gråta över din totalt felaktiga och amatörmässiga analys.
"För att kompensera sina egna fel och brister hackar de på andra som de egentligen anser ofelbara och som gör deras egen ofullkomlighet så uppenbar."
Är du allvarlig? Eller har du bara en extra kromosom? Det är svårt att veta.
"Det coolaste av allt är att jag är så otroligt snygg."
En...snygg tjockis? Ursäkta, men jag märkte inte när helvetet frös till is. Dessutom, att du använder dig av ordet "snygg" för att beskriva en fetknopp (läs dig själv i det här fallet) säger mer om dig än resten av ditt inlägg.
Så, -----.
"Det skönaste med allt detta är att jag inte tagit åt mig minsta lilla av det han skrivit."
Det märks ju SÅ tydligt. Hur många väggar av text har jag fått som svar på korta inlägg? Massor.
"Om hans syfte är att trycka ner någon har han valt fel person."
Det är svårt att trycka ner någon som redan är så nära marken, jag vet.
Nu lämnar jag er. Tänker inte läsa några svar så bekymra er inte med att skriva några.
Sång är starkt.
Tittade ikväll på körslaget och får se Hanna Hedlund fälla tårar av lycka då hon och hennes kör får tävla vidare ytterligare en vecka. Upptäcker att det trillar en tår längs med min egen äppelkind under tiden och blir lätt förvånad. I nästa sekund undrar jag varför. Jag vet ju faktiskt hur det är. Sång är starkt. Körsång är ännu starkare.
Min gode vän Fredrik frågar alltid förvånat "var är solisten då?", när enbart kören ska sjunga. Han har inte riktigt förstått poängen. Min sambo upphör nog aldrig att förvånas över det faktum att jag åker 14 mil per vecka för att leda en kör. Han har inte heller fattat poängen.
Som körledare kan man göra som man, i klassisk konstmusik, brukar. Man kan leda kören i evigt sökande efter den perfekta klangen, den renaste tonen, den mest utsökta nyanseringen och den största kontrollen. Dessa körledare väljer att låta sin kör anteckna när det ska vara forte respektive pianissimo, legato respektive staccato, andning eller överbindning, osv. Så funkar inte jag. Personligen tycker jag det känns bäst när man kan behandla kören som vilket annat instrument som helst. Man spelar på dagsform, instumentets förmåga, den inneboende känslan och förmågan att kommunicera. Jag lyckas inte alltid men när jag gör det är känslan alltid densamma. Euforisk. Bättre än.......ganska mycket! Det är som att öppna en väska full med solsken som får en att le hela dagen.
Jag vet hur jag känner mig när jag själv sjungit och vet att jag lyckades. Jag lever på det i flera dagar. Veckor t.o.m. Om man tar den känslan och multiplicerar den med pi så kanske vi närmar oss svaret för hur känslan är när en grupp människor når samma mål.
Många undrar hur man kan stå där och lipa i direktsändning. Det är ju bara körsång. Min fråga är denna; hur många av er tuffingar fäller inte en liten tår av glädje då tre kronor vinner OS eller VM? Hur många av er hoppar inte jämfota av glädje och pratar om denna händelse i veckor efter? Same, same, tuff guys!
Allt handlar om laganda och att prestera något som är större än en själv. I körsång handlar det om det gemensamma uttrycket. Det är stort. Större än man kan tro.
Som sånglärare är man får man se fler tårar av både glädje och sorg än någon annan instrumentallärare. Det beror på att rösten är definitionen av oss själva. Vår egen röst talar om för oss vem vi är, att vi finns. En enkel förkylning kan få oss att låta oigenkännliga och detta är alltid lika obehagligt eftersom en liten del av oss försvinner när rösten försvinner.
Körsång är bara ett sätt att få vår egen röst att höras, men i ett sammanhang där man får tryggheten av andra som också vill samma sak. Det är starkt. Det gör att tårarna trillar av sorg när man inte får sjunga vidare eller av glädje när man får det.
Så låt oss sjunga tillsammans. Låt oss dela upplevelser tillsammans. Låt oss skratta och gråta tillsammans. Somliga spelar hockey. Jag, och några till, sjunger.
Tralalala!
Min gode vän Fredrik frågar alltid förvånat "var är solisten då?", när enbart kören ska sjunga. Han har inte riktigt förstått poängen. Min sambo upphör nog aldrig att förvånas över det faktum att jag åker 14 mil per vecka för att leda en kör. Han har inte heller fattat poängen.
Som körledare kan man göra som man, i klassisk konstmusik, brukar. Man kan leda kören i evigt sökande efter den perfekta klangen, den renaste tonen, den mest utsökta nyanseringen och den största kontrollen. Dessa körledare väljer att låta sin kör anteckna när det ska vara forte respektive pianissimo, legato respektive staccato, andning eller överbindning, osv. Så funkar inte jag. Personligen tycker jag det känns bäst när man kan behandla kören som vilket annat instrument som helst. Man spelar på dagsform, instumentets förmåga, den inneboende känslan och förmågan att kommunicera. Jag lyckas inte alltid men när jag gör det är känslan alltid densamma. Euforisk. Bättre än.......ganska mycket! Det är som att öppna en väska full med solsken som får en att le hela dagen.
Jag vet hur jag känner mig när jag själv sjungit och vet att jag lyckades. Jag lever på det i flera dagar. Veckor t.o.m. Om man tar den känslan och multiplicerar den med pi så kanske vi närmar oss svaret för hur känslan är när en grupp människor når samma mål.
Många undrar hur man kan stå där och lipa i direktsändning. Det är ju bara körsång. Min fråga är denna; hur många av er tuffingar fäller inte en liten tår av glädje då tre kronor vinner OS eller VM? Hur många av er hoppar inte jämfota av glädje och pratar om denna händelse i veckor efter? Same, same, tuff guys!
Allt handlar om laganda och att prestera något som är större än en själv. I körsång handlar det om det gemensamma uttrycket. Det är stort. Större än man kan tro.
Som sånglärare är man får man se fler tårar av både glädje och sorg än någon annan instrumentallärare. Det beror på att rösten är definitionen av oss själva. Vår egen röst talar om för oss vem vi är, att vi finns. En enkel förkylning kan få oss att låta oigenkännliga och detta är alltid lika obehagligt eftersom en liten del av oss försvinner när rösten försvinner.
Körsång är bara ett sätt att få vår egen röst att höras, men i ett sammanhang där man får tryggheten av andra som också vill samma sak. Det är starkt. Det gör att tårarna trillar av sorg när man inte får sjunga vidare eller av glädje när man får det.
Så låt oss sjunga tillsammans. Låt oss dela upplevelser tillsammans. Låt oss skratta och gråta tillsammans. Somliga spelar hockey. Jag, och några till, sjunger.
Tralalala!
Nu, Anna, inte i morgon.
Jag har alltid varit handlingskraftig. I vissa situationer är jag fortfarande det. Jag är ofta den som ser till att det händer saker på jobbet. Jag är ofta den som fixar mat när alla är hungriga även om det så innebär att laga omelett på nästan inget klockan tre på morgonen i en väns kök. Jag är den som tar kontakt, fixar och styr så att föräldrarna har det bra.
Om någon retar mig är jag stundtals handlingskraftig på gränsen till vad som är tillåtet. Helylletjejen i sin fula, fula hemstickade mössa hamnade i vägen för min vrede dagen innan nyårsafton.
Jag kliver på tåget. Kliver över väskor som ligger slängda i mittgången trots att det fanns gott om avställningsyta där det övriga bagaget var. Kliver ÖVER! Ojdå, säger helylletjejen, jag trodde inte nån gick på här. Vadå? Är du synsk, eller? Såvitt du inte har personlig tillgång till SJ:s bokningssystem kan du väl inte veta? Eller bestämmer du helt enkelt vem som går på var? Är du Gud?
Allt detta tänker jag men säger i stället, ovanligt lent för att vara jag, inte kunde du väl veta att lilla jag skulle komma här och gå i vägen för dina väskor? Helyllemössan suckar, reser sig upp och flyttar sina väskor. Hon kostar på sig ett leende när hon inser att jag ska sitta på sätet bredvid henne, vid fönstret. Med sitt bleka leende och sin fula, fula mössa ställer hon sig sedan och väntar på att jag ska sätta mig.
Det är då hon begår misstaget att trumma irriterat med fingrarna mot ryggstödet. Fan flyger i mig och jag börjar långsamt och metodiskt att vika min halsduk i exakt lika stora delar alltmedan hon står upp och trummar. På samma sätt stoppar jag in min ena vante i den andra och bäddar ner dem först i den högra fickan, men ångrar mig efter en stunds eftertanke och lägger dem i vänstra fickan.
Helylleflickan har dålig balans. Hon tumlar omkring när tåget startar och trummar än mer intensivt medan jag försöker tänka som en sjöman, böja knäna och följa med sjögången. Jag viker nu ihop min kappa enligt konstens alla regler men först efter att jag knäppt varannan knapp. Allt läggs på hyllan och jag rotar igenom innehållet i min väska innan jag slutligen sätter mig ner. Hellylletjejen ler nu något mer besvärat och sjunker hastigt ner på sin plats, sätter sig tilrätta och sluter ögonen.
Aj, aj, Anna är inte färdig med henne än. Precis när jag hör att hennes andetag börjar närma sig sömn petar jag med ett lite för agressivt finger på axeln och frågar om hon vet var restaurangvagnen ligger. Hon svarar sömndrucket att det är vagn fyra. Tack, säger jag och lutar mig tillbaka bara för att fem minuter senare be henne resa sig då jag ska gå och handla.
Helylletjejen är nu något irriterad. Stackars henne. Nu prasslar jag med min baguette och slurpar i mig mitt mineralvatten medan jag läser en bok och skrattar halvhögt åt skämten. När maten är avslutad väntar jag lagom länge innan jag ber henne släppa ut mig igen då jag absolut måste gå på toaletten. Helylletjejen är nu inte längre irriterad utan snarare ett nervvrak och erbjuder mig platsen vid gången resterande del av resan. Nej tack, svarar jag. Jag sitter gärna vid fönstret. Hon ler ett nervöst leende mot mig och säger tvekande okej.
Sen var Anna nöjd.
Jag vet att jag är en aning sadistiskt lagd men reta då inte upp mig i onödan i situationer då vi alla sitter i samma båt. Eller som här, samma tåg.
Vad har nu detta att göra med rubriken. Jo, denna händelse samt en del tankemöda slet mig upp ur självömkan och fick mig att konstatera att det är på tiden att jag blir som vanligt igen. Det är dags för handling. Det är sådan jag är. Det diskuterades kring "doers and thinkers" runt matbordet häromdagen och på tåget inser jag plötsligt att det är nu som gäller, inte i morgon.
Dags för Anna.
Om någon retar mig är jag stundtals handlingskraftig på gränsen till vad som är tillåtet. Helylletjejen i sin fula, fula hemstickade mössa hamnade i vägen för min vrede dagen innan nyårsafton.
Jag kliver på tåget. Kliver över väskor som ligger slängda i mittgången trots att det fanns gott om avställningsyta där det övriga bagaget var. Kliver ÖVER! Ojdå, säger helylletjejen, jag trodde inte nån gick på här. Vadå? Är du synsk, eller? Såvitt du inte har personlig tillgång till SJ:s bokningssystem kan du väl inte veta? Eller bestämmer du helt enkelt vem som går på var? Är du Gud?
Allt detta tänker jag men säger i stället, ovanligt lent för att vara jag, inte kunde du väl veta att lilla jag skulle komma här och gå i vägen för dina väskor? Helyllemössan suckar, reser sig upp och flyttar sina väskor. Hon kostar på sig ett leende när hon inser att jag ska sitta på sätet bredvid henne, vid fönstret. Med sitt bleka leende och sin fula, fula mössa ställer hon sig sedan och väntar på att jag ska sätta mig.
Det är då hon begår misstaget att trumma irriterat med fingrarna mot ryggstödet. Fan flyger i mig och jag börjar långsamt och metodiskt att vika min halsduk i exakt lika stora delar alltmedan hon står upp och trummar. På samma sätt stoppar jag in min ena vante i den andra och bäddar ner dem först i den högra fickan, men ångrar mig efter en stunds eftertanke och lägger dem i vänstra fickan.
Helylleflickan har dålig balans. Hon tumlar omkring när tåget startar och trummar än mer intensivt medan jag försöker tänka som en sjöman, böja knäna och följa med sjögången. Jag viker nu ihop min kappa enligt konstens alla regler men först efter att jag knäppt varannan knapp. Allt läggs på hyllan och jag rotar igenom innehållet i min väska innan jag slutligen sätter mig ner. Hellylletjejen ler nu något mer besvärat och sjunker hastigt ner på sin plats, sätter sig tilrätta och sluter ögonen.
Aj, aj, Anna är inte färdig med henne än. Precis när jag hör att hennes andetag börjar närma sig sömn petar jag med ett lite för agressivt finger på axeln och frågar om hon vet var restaurangvagnen ligger. Hon svarar sömndrucket att det är vagn fyra. Tack, säger jag och lutar mig tillbaka bara för att fem minuter senare be henne resa sig då jag ska gå och handla.
Helylletjejen är nu något irriterad. Stackars henne. Nu prasslar jag med min baguette och slurpar i mig mitt mineralvatten medan jag läser en bok och skrattar halvhögt åt skämten. När maten är avslutad väntar jag lagom länge innan jag ber henne släppa ut mig igen då jag absolut måste gå på toaletten. Helylletjejen är nu inte längre irriterad utan snarare ett nervvrak och erbjuder mig platsen vid gången resterande del av resan. Nej tack, svarar jag. Jag sitter gärna vid fönstret. Hon ler ett nervöst leende mot mig och säger tvekande okej.
Sen var Anna nöjd.
Jag vet att jag är en aning sadistiskt lagd men reta då inte upp mig i onödan i situationer då vi alla sitter i samma båt. Eller som här, samma tåg.
Vad har nu detta att göra med rubriken. Jo, denna händelse samt en del tankemöda slet mig upp ur självömkan och fick mig att konstatera att det är på tiden att jag blir som vanligt igen. Det är dags för handling. Det är sådan jag är. Det diskuterades kring "doers and thinkers" runt matbordet häromdagen och på tåget inser jag plötsligt att det är nu som gäller, inte i morgon.
Dags för Anna.
Jul igen.
Så blev det jul igen.
Precis som förra året har konserter genomförts, julklappar införskaffats, julgodis intagits och glöggen druckits. Ibland undrar jag om det är traditioner eller tvångsmässiga beteenden. I november ser man fram emot första advent eftersom då börjar ju nedräkningen. Nedräkningen till allt det där mysiga som hör julen till.
"I år ska jag hitta den perfekta julklappen till mor!"
"I år ska jag inte stressa!"
"I år ska jag inte bli arg på alla idioter som vill ha färdiginslagna paket i affärerna!"
"I år ska jag verkligen njuta av julafton!"
"I år...."
Det blir inte alltid som man har tänkt sig. I stället blev allt precis som förra året. Jag har stressat. Jag har inte hittat den perfekta julklappen till mor. Jag blev hysteriskt arg i bokhandeln igår när alla i kön skulle ha sina julklappar inslagna. Frågan är om jag verkligen kommer att njuta av julafton?
Allt ställdes på ända då pappa blev sjuk igen. Lagom till jul. Igen. Ingenting blir sig någonsin likt. Det är livets gång, det vet jag, men inte helt enkelt att acceptera. Det är fortfarande min pappa, tack och lov! Han känner igen oss och kommer ihåg en massa saker. Kopplingen går bara inte ända fram hela tiden. Man tror aldrig att något sånt ska hända. Tur är väl det. Tänk om man skulle gå och bara vänta på katastrofen. Då skulle man ju inte orka vakna varje dag.
Just nu är jag tyngd av känslan att från och med nu kommer det bara att bli värre. Mitt i den känslan kan jag ändå känna ett spirande hopp. I minnet lagras allt bra som varit under åren. Allt bra som hänt senaste tiden. Alla skratt. All omtanke. All styrka.
Denna julen kan bli den sista vi har tillsammans. Det måste inte vara så men det kan bli det. Just därför känner jag mig, mitt i all oro och sorg, märkligt nöjd. Med alla minnen och allt bra i ryggen känner jag mig faktiskt ganska nöjd.
Kanske kommer jag njuta av julafton i alla fall?
Jämlikhet.
I jämlikhetens namn vill man nu låta män få väljas till Lucia. Detta i ett totalt förnekande av det faktum att Lucia faktiskt var kvinna, om än för oerhört länge sedan.
Vad kommer härnäst? Får jag spela Jesus i nästa Superstar som sätts upp? Ska vi inte låta en man få bli Miss Universum och ikläda sig Borats baddräkt?
Det vore väl ändå inte mer än rimligt, i jämlikhetens namn...?
Jag får nog lov att fundera över detta ikväll då jag ska städa, damma, stryka och diska därhemma medan sambon snickrar.
Oslagbart.
Det var inte fulländat. Trots det var det oslagbart.
Musikalisk magi.
Oslagbart.
Allt är precis som vanligt.
Inget ändrar sig. Samma feghet, samma kurragömmalek. Samma jävla diplomati. Antar att det slutar precis som vanligt också. Sparka på Anna. Gör det. Hon tål.
Det kan ni ge er fan på. (Ursäkta ordvalet.) Jag tål.
Allt är, som sagt, precis som vanligt. Utom en sak. Efter sju sorger och åtta bedrövelser så kommer inte detta oupphörliga favoriserande att ta kål på mig. Detta betyder ingenting i längden. Ni är inte viktiga för mig om det är så här det ska vara. Det finns annat i livet jag värderar högre.
Det är mest trist för er att det som en gång var respekt mest övergått i förakt.
Lika I care.
Pärlor för svin...
.......det är vad det är. Oavbrutet, hela tiden, ständigt och jämt.
Pärlor för svin.
Jag undrar varför jag anstränger mig så.
Undrar än mer varför jag aldrig upphör att förvånas. Jag borde veta bättre. Förvänta mig mindre.
Resultatet blir ändå alltid detsamma.
Pärlor för svin.
Tack och lov att somligt annat fungerar.
Rensat, städat, sålt!
Tack familjen!
Ett gott skratt,osv.
Har skrattat riktigt hysteriskt och gott två gånger idag. Ena gången när Charlie Sheen fick en dörr i pannan. Total timing i fallet till golvet. Hysteriskt roligt! Snubbelhumor på högsta nivå. Skratt nr två bubblar fram när jag av en händelse läser Emils (Ja, Karin, din pojkvän) blogg. Hans konversation med sin vän Martin var fullkomligt obetalbar! Tack Emil! Det roligaste på länge!
Brasklapp;
Om vi inte vet hur vi stavar, bygger meningar eller kan läsa det vi producerar i skrift, vad fan är det då för mening att ha lagar och förordningar såsom exempelvis trafikregler? Hm?
Skrattar fortfarande. Makalöst, Emil!
Nej, nej och åter nej.
Det är intressant att se hur många som bemödar sig att läsa en liten musiklärarinnas blogg. Än mer intressant att man tar sig tid att kommentera den. Min avsky mot bristande språkbruk skapar tydligen irritation. Låt mig nu säga följande;
- Den som konsekvent och trots bättre vetande missbrukar svenska språket förtjänar att hånas. Detta är MIN åsikt. Jag har rätt till en åsikt och tänker stå för den. Jag har full förståelse för att alla inte delar den och det respekterar jag men jag behöver aldrig tycka om det.
- Den som lider av dyslexi eller liknande kämpar konstant för att skriva eller läsa rätt. Dessa människor har min yttersta vördnad och respekt.
- Alla kan göra misstag, även jag. Det jag tycker är totalt respektlöst är när man inte försöker lära av sina misstag och göra bot och bättring. Jag kan stava fel eller gå bet på grammatik men om någon påpekar detta för mig så försöker jag att aldrig göra samma misstag igen. De som struntar i rättelser och aldrig försöker ändra eller bättra sig är värda noll för mig. Återigen är detta MIN åsikt. Den som läser detta kan välja att tycka som jag eller strunta i att läsa vidare.
- Simon, jag håller med om att språket har förändrats och kommer förmodligen att förändras igen. Vissa förändringar är bra men förändring är inte per automatik något positivt. Jag kan tycka att det är skönt att språket mjukats upp de senaste hundra åren men jag kan inte tycka att det ok att strunta i interpunktion och att konsekvent särskriva bara för att man gör så på msn eller i sms eller för att man inte orkar tänka eller vad det nu kan bero på. Dessutom är jag inte i den sitsen att jag kan njuta av de förändringar som ägt rum om hundra år för då är jag död. Jag lever nu! Här och nu irriterar det mig att text blir svårläst p.g.a. bristande språkbruk.
- Min prioritet är inte att bli krigisk kring språkbruk men det går mig på nerverna att man på grund av språklig nonchalans varje dag tvingas läsa text flera gånger för att förstå. Det är tidskrävande och onödigt. Vi har regler som vi kan använda. Andra gängse regler följer vi utan att tveka och om någon inte gör det uppstår förvirring. Ta t.ex. trafikregler. Vi har lysande exempel som rondeller och övergångsställen. Det förekommer ett flertal varianter och frågar man runt på stan får man flera svar på vad som gäller. Varför kollar man inte upp det och gör rätt, en gång för alla? Jag bara undrar.
- Ibland är det ganska skönt att få fokusera på sådant obetydligt som språkfel. Det tar bort uppmärksamheten från annat i livet som känns jobbigt. Min egentliga energi lägger jag ner på min familj, min pappas obotliga sjukdom, mitt jobb och mina vänner.
Kontentan av det hela blir följande;
Nej, nej och åter nej. För mig blir det aldrig ok att missbruka svenska språket.
Till den som funderar på att kommentera denna blogg;
Gör det om du vill. Alla har rätt till åsikter. Fundera bara först på om det är värt att lägga energi på mig. Kanske kan du i stället lägga din energi på något mer värdefullt i livet? Det var bara en tanke.
