Intressant eller inte?
Läste igenom min egen blogg idag och började fundera på hur de som möjligen läser den uppfattar författaren. Är folk verkligen intresserade av vad jag skriver. Nästa fråga är ju naturligtvis; skriver jag för dem eller för mig? Svaret måste bli att jag skriver för min egen skull men att det på något sätt känns bra att andra kan få reda på vem jag är och hur jag tänker.
Fråga två blir då; är du så dålig på att presentera dig själv i verkliga livet, Anna, att du tror att en blogg ska förbättra det hela? Svaret blir nog ja! Eller blir det verkligen det?
Under det senaste året har saker skett som fått mig undra vad andra människor har för bild av mig. Tydligen är jag lögnaktig. Jag är också intresserad av att manipulera andra människors liv. Jag är självisk. Jag tål precis hur mycket stryk som helst eftersom jag ger intryck av att vara stark och självsäker. Mina vänner behöver aldrig känna att de någon gång skulle stå upp för mig eftersom jag alltid klarar mig själv. (Mina riktiga vänner vet bättre än att ta åt sig nu......)
Nu vet ni!
Jag tänker inte försvara mig själv på bloggen. Samma människor som tänker på detta sätt om mig kommer inte att ändra uppfattning för att jag försöker skriva om det. Jag är den jag är. Jag överdriver alltid när jag berättar en rolig historia. Jag klarar ganska mycket själv, inklusive byta däck och ljuddämpare på bilen. Jag är genuint intresserad av andra människor. Jag är verbal nog att prata för mig själv.
Jag är också människa.........
De är inte synd om mig. Det är synd om alla barn som mår dåligt. Det är synd om människor som blir misshandlade. Det är synd om de som svälter, som utsätts för krig varje dag. Jag lever i lyx i jämförelse med väldigt många, Både mentalt och fysiskt.
Men jag är människa........
Jag har inga problem med att ignorera och avsky en människa som gjort mig ont. Tro mig, om du är blondin med extremt krulligt hår och ett förflutet inom dans kan du gott veta att jag aldrig glömt och aldrig förlåtit. För att ta ett exempel. Men jag har aldrig önskat en annan människa något ont. Det räcker för mig. Det gör att för mig är jag faktiskt också människa.......
Mycket djupt snack i den här bloggen..........hmmmmm............lovar att jag ska vara roligare och mer sorglös nästa gång.......
Sömnlös...
Jaha! Dags igen. Alltid likadant. När det nya läsåret börjar så slutar jag sova. Kommer vara ett vrak i morgon. Tusen tankar i huvudet. Några bra...........några definitivt mindre bra. Måste klura ut vad som felar mitt känsloliv. Grät säkert tre liter igår när jag tittade på Hollywood hairstyle. HOLLYWOOD HAIRSTYLE!!!!!!!!!! Såg ca tre minuter och det var en man med ytterst märkligt utseende som friade till sin flickvän och vad gör jag? Bölar!!!! Som om det var det vackraste jag sett i mitt liv. Hollywood hairstyle???!!! Idag när jag stod och rev ner tak i huset tänkte jag på detta frieri och upptäcker att jag bölar igen. Nåt är seriously wrong här!!!!
Läste ett mail och blev plötsligt skitförbannad och ledsen och kände mig påhoppad. Helt och totalt utan anledning. Personen som skrivit mailet har ingen aning om min reaktion och framför allt är jag fullkomligt säker på att det inte är ett påhopp. Ändå blir jag jätteledsen. Som sagt, nåt är seriously wrong!
Kanske beror allt på mina sömnlösa nätter. Inte alltför många än men en och annan. Kanske är det verkligen nåt som är fel på mig? Självklart, skulle säkert mina kära vänner svara med en gång! Det har vi vetat i flera år!
Livet är aldrig enkelt, minsann. Framför allt inte mitt i natten när man inte kan sova.........
Vad kan jag göra för dig?
Går en kurs. Den sträcker sig över ett halvår och tanken är att jag ska bli en jävel på att sjunga när jag är färdig. Vi lär oss en massa trevligt på kursen. Hur man klarar av att sjunga jättestarkt jättelääänge, hur man klarar av att sjunga höga toner jääääättesnyggt, hur man tolkar en sång fantaaaaaastiskt osv.....
Läraren vi har är en oerhört begåvad, pedagogisk, trevlig och, framför allt, tålmodig man som börjar varje lektion med att fråga; vad kan jag göra för dig?
Frågan öppnar för en hel del olika svar. Främst är nog tanken att man ska svara; jag har svårt med den här frasen..........eller; jag hittar inte riktigt min belting.........eller; sången känns tråkig, behöver en ny infallsvinkel.
Detta funkar definitivt fredag kl ett. Funkar även fredag kl fyra. Likaledes lördag kl elva.
Lördag kl ett börjar man känna att man skulle kunna svara; Jag vill gärna bli lika bra som Whitney Houston.
Lördag kl tre blir jag sugen på att svara; förutom att kunna sjunga bra är jag lite sugen på choklad......
Lördag kl fem är jag villig att svara; tja, en whisky skulle sitta fint!
Söndag kl tio ställs samma fråga och jag svarar lugnt; behöver öva på skillnaden mellan curbing och neutral.
Kvart över tio lägger sig fnisset som en dimma över hjärnan och jag får tvinga mig att inte säga; kan man tänka sig en liten ansiktslyftning också?
Kl tolv håller jag på att bryta ihop och tänker svara; om man är duktig och gör sina övningar, ingår det fettsugning då?
Kl två rinner tårar av skratt nerför mina kinder och jag funderar på att testa min trevliga lärares tålamod med att konstatera att kanske en totalmakeover skulle vara på sin plats?
Kl halv fyra vill jag inget hellre än att öppna munnen för att förgylla mina kurskamraters vardag med ytterligar en vitsighet men ser framför mig det lätt varnande, om än leeende, ögonkast från min lärare som får mig att svälja det jag tänkt säga.
Kl kvart i fem är jag helt slut. Jag skakar av skratt och lyckas med konststycket att spruta mineralvatten över hela golvet då en kursare får en tupp i halsen.
Det sista är sant. Resten fanns i min hjärna under en lååååång ansträngande helg. Nåt säger mig att skulle jag efter ett sånt beteende, nästa gång vi ses, fråga min lärare; "vad kan jag göra för dig?" skulle han kunna svara:
- Tja, hur vore det om du skulle hålla käften?
Du vet inte...
Du vet inte vad du gjort. Jag försöker tänka så hela tiden. Jag borde kunna tänka så. Men mer och mer gnager sig tanken fast att du nog kommer att lyckas i ditt uppsåt. Men jag tror faktiskt inte att du verkligen vet vad du gjort. För om du gör det är det värre än jag nånsin kunnat tro.
Jag vet i alla fall vad jag gjort . Och inte gjort. Jag vet att sättet du valt att ta sönder mig på redan har lyckats i vissa bemärkelser. För jag är redan ledsen. Försöker intala mig att jag inte har nåt att vara rädd för men är redan ledsen.
Paria, tror jag bestämt att det kallas......det du utsätter mig för.
Skrubbsår och sockerkaka.......
Jag har sommarben. Det brukar kallas så när barnen ramlar och får skrubbsår på sommaren, mestadels beroende på att benen helt plötsligt är avklädda i svala shorts eller kjolar. Jag har sommarben av helt andra orsaker. Det beror helt enkelt på att jag är klantig. Och, om jag får hoppas, ganska djärv också. Ser jag en spik kan jag helt enkelt inte låta bli att gå en gnutta för nära........utmana ödet lite. Dumt. Det slutar bara med skrubbsår. Jag kan heller inte riktigt avgöra hur stark jag är. I min iver att fylla kärran med skräp som senare ska slängas på tippen tar jag raskt tre stora spånskivor under armen och traskar glatt iväg. Och välter. Resultat: skrubbsår. Dumt.
Min senaste teori till varför just jag hela tiden snubblar och faller, välter, tippar och ramlar är att det fikas så mycket. Helt plötsligt är våra vänner och föräldrar så mycket mer vänner och föräldrar och tittar in minst en gång om dagen och alla har med sig sockerkaka. Eller någon liknande lite godbit. Naturligtvis äter jag för mycket och vem som helst kan ju räkna ut att då får man slagsida. Och välter. Ja, så måste det vara. Slagsida, helt enkelt. Som så mycket annat i livet.........
Ny tid.
Ibland blir saker och ting bara så tydligt. Som om någon helt plötsligt målade världen i färg istället för svartvitt. Som att titta ut med glasögon istället för utan. Nu har tiden kommit då det är dags att vända blad. Det är tydligt.
Du har vänt upp och ner på allt som jag trodde var sant. Du har gjort att jag tvivlade på mig själv. Skuldfrågan är en sak men när självkänslan vänder sig emot ens eget jag och allt helt plötsligt stannar av är något väldigt fel. När kreativiteten slukas och känslorna bara slutar fungera. När allt plötsligt blir bara svartvitt. Då är det dags för förändring, dags att måla i färg.....
Den enda som kan ändra något är jag och nu är det tid. Nu kan jag äntligen känna igen. Helt plötsligt gör saker ont igen. Jag är glad igen. Jag känner igen. Vad är det som är annorlunda då? Jag är annorlunda. Jag orkar inte vara rädd längre och jag orkar inte tro att du ska bry dig längre. För det gör du inte. Så då kan jag släppa det och gå vidare. Så känns det idag i alla fall. Kanske inte i morgon. Men varje steg framåt är just.....framåt. Det är dit jag vill. Du kan vara där du är. Lycka till. Jag går vidare nu......
Dagens ord
Dagens ord är: snuttifikation.
En snuttifikation kännetecknas av att en underdrift förstärks av ironi men med en mjukhet som närmast kan beskrivas som en kärleksförklaring.
Exempel:
- Jag har smärtsamt upptäckt en och annan muskel i min kropp som jag inte ens anande fanns.
Översättning: Jag har en jävla träningsvärk men det är rätt gutt ändå.
Ironi å andra sidan kan både användas med en kärleksfull touche eller helt enkelt vara jävligt elak.
Exempel:
- Tyvärr har jag ingen klänning i din storlek men om du går till Intersportbutiken intill kan du säkert köpa ett tält!
Översättning: Expediten är en jävla ärthjärna med otrevlig attityd som matchar hennes spetiga pinnar till ben.
Slutsats.
Jag har mer muskler i min kropp än jag trodde och jag är definitvt smartare än en pinnsmal expedit. Förutom detta kan jag säga ordet snuttifikation snabbt fjorton gånger.
Det ni!
Men bruksanvisning då?
Trädgårdshandskar. Det är vad som behövs nu. Eller, det finns redan. Men det är mina närmsta vänner just nu. Jag har införskaffat ett par gråa handskar med ett läckert lila fält på ovansidan av handen som kommer att få mig att bli inspirerad. Det fanns ingen bruksanvisning dock. Ingen medföljande lapp som talar om hur man ska gräva upp buskar och plantera om jordgubbsplantor. Inte heller finns någon liten dvd som talar om hur man tar ner en tre meter hög jasminbuske utan att hugga sig själv i handen. Hur gör man då? Bara för att man blivit husägare drabbas man inte av värsta trädgårdskunskapen och kan ranta ut i det gröna och trolla fram snygga rabatter och prunkande träd. Var fan är den förbannade bruksanvisningen? Jag bara undrar..........
Det är din hjärna som talar!
- Anna!!!! ANNA!!! AAAAAANNNNAAAAAAAAAA!!!!!!!!! Anna, det är din hjärna som talar!
- Åh, hej! Vad vill du?
- Anna, du kan inte hålla på så här, jag går i strejk!
- Strejk?
- Ja, du stressar mig och jag får för dålig lön!
- Öh, jaså?
- Ja! Du begär att jag ska sortera tusentals intryck varje dag och nu har du dessutom fått för dig att ALLA dessa intryck ska värderas lika mycket! Det funkar inte så. Vill du att jag ska göra det måste du höja min lön!
- Lön? Jaha........hur mycket då?
- Minst åtta timmars sömn varje natt!!!!!!!! Emellanåt måste du faktiskt ägna dig ät att tänka på helt onödiga saker som........säg.......en hobby!
- Hobby? Men jag sover väl helt ok? Och jag har faktiskt en hobby.
- Ja, som är samma som ditt jobb ja! Och du sover inte alls åtta timmar. Du kanske går och lägger dig i tid men sen ska det ältas och ältas och vridas och vändas på allt möjligt. Bara för att du blundar betyder inte det att du sover, förstår du!!
- Jaha......men jag tycker om mitt jobb. Och jag tycker mer att det är bearbetning än det är ältande.......faktiskt!!!
- Du förstår inte. Jag kan koka över, ser du. Jag kan bli överansträngd. Jag kan hetta över och till slut går det inte att stänga av mig och då blir det inte roligt förstår du. Tänk dig att du kommer att vara vaken 24 timmar om dygnet, ständigt begrunda allt du ser och hör, alltid måste lösa dina och andras problem, alltid måste lista ut slutet på filmerna i förväg, ALLTID måste vara aktiv. Vad skulle du säga då?
- Tja, det är klart, det skulle väl inte vara så kul, kanske.......
-I NTE SÅ KUL!!!!???? Det skulle ju vara katastrof! Du skulle inte vara människa längre. Jag skulle ta över ditt liv! Och jag har faktiskt inte lust med nåt himla dubbeljobb!!!!!!
- Jaha, ok. Jag får väl försöka lugna ner mig och slappna av då.........
- TACK! Gud, att man ska behöva tjata jämt...........
Komplicerat
Livet är komplicerat. Det vet vi redan. Ändå blir man förvånad varje gång man inser exakt hur komplicerat det fakriskt är. Märkligt. Man kan ju tycka att man skulle lära sig nån gång i alla fall.
Vreden, sorgen och ångesten har lagt sig lite sen i tisdags. Istället känner jag mig ledsen och sorgsen. Tycker så synd om dem allihop. Det som händer är förfärligt..........och oundvikligt på vissa sätt. Synd är det.
Nu är det mindre än en vecka kvar tills vi får nycklarna. Härligt! Då börjar köksbeställning, rivning av väggar och kök, målning, slipnig, flyttning. Nån som vill hjälpa till?? Gudars, det är mycket att göra......................MEN KUL!!!!!!!
En vecka tills jag ska kunna den förbannade, jävla nya låten också. Stör mig! Försöker verkligen men den vill bara inte sätta sig. Inspiration, inspiration, inspiration!! Varför kan man inte bara beställa det på nätet som man kan med allt annat. Gärna med enn dos klang och en gnutta pitch också. Gjorde faktiskt just ingenting. Stör mig........igen.
Hur många svordomar kan jag???
Just precis nu skulle jag vilja säga alla svordomar jag kan. det skulle inte förbättra nåt men det skulle ändå kännas ganska bra. Problemet är att jag hakar upp mig efter ett par tre stycken och ändå kommer jag inte åt det förbannade problemet!!!!! Vinden blåser hårt i Oskarshamn, minsann!
Men, men.........om man bortser från att mitt liv skulle kunna gå åt helvete så är allt faktiskt fullkomligt lysande! Honeybun är hemma, huset står och väntar, köket är färdigplanerat.........ja, det känns rätt bra skulle man kunna säga!
Om det inte bara var för Dig. Du vet det inte nu, för Du kan inte se det, men jag vet. What goes around comes around. Och när det gör det kommer det att vara synd om Dig. Kan andra tycka. Jag tycker bara att........jag vill inte vara en sån som Du är och jag kommer att göra allt för att inte vara så som Du är. Och hur Du än gör kan du aldrig ta bort den vänskapen som hotar Dig så nu. Surt för Dig! (Och nej, det här inlägget har inget med FR att göra. Don´t worry!!)
Men, som sagt, annars är allt prima!
Just one of those days....
Jaha. Trodde minsann att det hade börjat ljusna lite men nääädå........ Vaknade i morse med samma hopplöshet som präglat juni månad. Igår hade jag t.o.m. en liten melodi i huvudet och invaggades i nån slags falsk förvissning om att nu är jag tillbaka! Men idag är det tungt igen. Känns konstigt att vara så splittrad. Ena halvan av mitt liv kan inte vara bättre och den andra.......tja........jobbigt bara. Sången har fastnat i halsen liksom, och kommer inte ut. I alla fall inte idag.......heller. Hoppas att det känns annorlunda när jag kommer hem. Lite solsken kanske också kunde bättra på oddsen.
Mannen i mitt liv står just nu över min axel och fnissar åt att jag skaffat en blogg. Han undrar om jag ska skriva mina memoarer. Vem vet?
Två dagar tills Honeybun och jag kan ses! Gutt som tusan.......!
Regn from hell..
Regn, regn och åter regn. Precis när jag tyckte att jag började lyfta mig från min, den senaste tiden, något deppiga tillvaro, börjar regnet from hell. Om det nu kan komma därifrån. Det kommer ju bevisligen uppifrån. Fast det händer ju att man pratar om helvetet på jorden så vem är det egentligen som bestämt att helvetet är nånstans under oss? Snarare är helvetet en definition av omständigheter som präglas av en skarp olustkänsla, eller hur? Så idag är regnet definitvt FROM HELL!
Jag är uttråkad, less och trött av detta förbannade regn. Nu vill jag ha sol, sol SOL!!!!! Jag vill lata mig i värmen och låta solen sluka mig tills allt som finns är bara jag och havet och vinden. Jag vill försvinna i sol......åtminstone ett par dagar..för att återvända med ett nytt soligt humör! Stör mig!
Nåja, om ett par dagar är jag hemma och då, bara så du vet det Gud, förväntar jag mig åtminstone växlande molnighet, gott vin och ett par dagar i mitt eget sällskap! Det enda som får störa mig då är Honeybun!!! Hon kommer hem! Min allra som bästaste vän och förtrogna! Hon som är den enda som faller för livets olika frestelser lika besinningslöst och snabbt som jag!! Tiden är kommen för oss att återigen falla tillsammans för vin, sång och Joseph Williams! Härligt!
Lustigt, jag blev helt plötsligt på bättre humör........
